Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Livet i skogen

Han har börjat höra lite sämre med åren, men lusten och förmågan att berätta om natur och viltvård finns kvar i allra högsta grad. Kurt Ellström, 83 år, har arbetat som länsjaktvårdare i Gävleborgs län under hela sitt yrkesverksamma liv. Hans kunnande är stort, han har många historier att berätta och är ensam i världen om att ha ett rödfärgat tassavtryck från en björn.

Annons

- Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit intresserad av djur och natur och så har det fortsatt, jobbet har liksom blivit mitt liv, säger Kurt Ellström.
Beslutet att utbilda sig inom jakt-och viltvård fattade Kurt tidigt i livet. Efter att ha studerat på Forsa folkhögskola fick Kurt höra talas om Öster Malma jaktvårdsskola och bestämde sig för att söka dit. 
På den tiden, i slutet av 1940-talet, krävdes läkarintyg för att bli antagen till skolan och då var det nära att drömmen om att studera där förblev en dröm.
Läkaren som undersökte Kurt, som då var i 20-års åldern, sa att han kunde räkna med att leva tio år till. De hjärtproblem som Kurt känt av sedan han var barn bedömdes vara allvarliga. 

- Jag tror att mina hjärtproblem kan ha berott på sviter efter att jag hade scharlakansfeber som barn och som tog lång tid att läka ut. När jag fick efter det här beskedet av doktorn och vi satt där och tittade på röntgenplåtarna, funderade jag över livet, om jag skulle kunna skaffa familj och barn, säger Kurt.
- Men jag lärde mig att ”leva med mitt hjärta” och kom in på skolan som en av tio elever.
Och med tiden visade det sig att doktorns diagnos inte blev verklighet, hjärtproblemen klingade nämligen av. 

Efter studierna på jaktvårdskolan anställdes Kurt 1950 av Svenska Jägarförbundet som länsjaktvårdare Gävleborg och han arbetade där fram till sin pensionering 1989. Han bestämde sig för att våga satsa på familj och barn och gifte sig med Aina, sin ungdoms stora kärlek, och de fick fyra barn tillsammans.
Sedan många år bor Kurt och Aina i det som tidigare var lärarbostaden i Tosätter i närheten av Enånger. Den gamla skolan står också kvar på gården. Klassrummet för småskolan har väggar med pärlspont och höga fönster. Den obligatoriska orgeln finns kvar och en kamin står längs långväggen. Men skolbänkarna har ersatts med bord och stolar och numera används skolsalen till studiecirklar och möten i byn.
- Egentligen borde alla barn få vara ute i skog och mark som jag fick vara tillsammans med min pappa, säger Kurt. 
- Han lärde mig att se olika tecken i naturen och förklarade vad de betydde.
- En gång såg vi till exempel en grop i marken och pappa berättade att det var en ”vaskgrop”, en grop där tjädrarna tvättade sig. Så visade han en ”ruvskit” alltså spillning efter tjäderhonan och förklarade att honan valde att lägga spillningen där och inte vid boet, som fanns i närheten, för att förvilla de djur som hotade äggen och ungarna.
Och skulle vi ta ved i skogen var det noga att vi inte förstörde någon ”hackspettsmedja”, ett träd där hackspetten kilar ner kottar för att lätt kunna hitta småkrypen i dem.
När jag ser alla pärmar med anteckningar och lådor med material som Kurt tagit in i klassrummet förstår jag att han har mycket att berätta. Redan i farstun står något som jag aldrig har sett förut. Det är röd- och svartmålade masonitskivor som står lutade mot väggen. 

Det här, förklarar Kurt, är en hopfällbar rastkoja som användes i skogen. Den gick också att att transportera då den satt på medar.
- En vinter förvarade jag ved i kojan och hade hängt upp ett älghuvud där inne som jag skulle använda som åtel (bete) för att fånga mård i en fälla. Nu blev det inte något av med fällan, men en björn kände vittring av älgen och bröt sig in i kojan. Det bar sig inte bättre än att björnen fick färg från den rödmålade väggen på tassarna och sedan trampade den på den svarta väggen.
-Så jag har världens enda röda avtryck av en björntass, säger Kurt med ett skratt. 

Men har du sett några björnar under alla år i skogen, undrar jag.
- Ja, säger Kurt, fyra gånger har jag sett en björn under sammanlagt 20 sekunder och då har jag suttit i en bil, men tecken efter björn har Kurt däremot sett många gånger. Bit- och klösmärken på träd och spåravtryck från tassarna till exempel. Eller en trasig stubbe. Ligger en del av stubben en bit bort är det med största sannolikhet en björn som bänt upp den med sina klor och brutit sönder den på jakt efter småkryp, säger Kurt. Aina vill bjuda på kaffe och när vi kommer in i vardagsrummet ser jag ett pampigt älghorn på väggen. Det är en älg som Kurt har fällt. Jag räknar till 13 taggar. Men det är något speciellt med det här hornet. Den ena sidan är mycket mindre.
- Det beror på att älgen hade skadat det högra bakbenet och när det skulle läka påverkades hornet på vänster sida så att det blev mindre utvecklat, förklarar Kurt.

Här finns också tavlor med älgmotiv tecknade av konstnären Harald Wiberg som skulle ha fyllt 100 år i år.
- Han var fantastiskt duktig, säger Kurt och berättar att de träffades vid ett tillfälle när Harald Wiberg skulle teckna älgar till en informationsskrift. Kurt som kände till var älgarna brukade hålla till följde med för att visa dem.
Harald tecknade inte en älg, han tecknade den speciella älg han hade valt att avbilda och gjorde det snabbt och detaljerat, säger Kurt och berättar att Haralds sätt att skilja mellan en älgko och en älgtjur var att till exempel att titta på färgen på djurets bakdel. Han hade nämligen noterat att kon hade en ljus strimma medan tjuren hade en mörk strimma.
- Hans teckningar är så skickligt gjorda att det ser ut som om han avbildat ett fotografi, säger Kurt. 

Numer orkar Kurt inte vara ute i skogen längre och det är något som han saknar. Men han är fortfarande medlem i Föreningen för Lillfjärdens fågelliv och Berguv Nord/Gävleborg, föreningar där han tidigare varit ordförande.
Projektet Berguv Nord startade för att förhindra att berguven skulle utrotas i Sverige. Under många år hade Kurt och Aina ett par avelsfåglar i bur därhemma och när ungarna blev tre -fyra månader gamla sattes de ut på utvalda områden.
Vi hade undersökt markerna och placerade ungarna där det fanns gott om smågnagare som är berguvens föda, säger Kurt.
Fåglarna blev gamla, hanfåglen blev 32 år och honan 29 år. Honan hade då sedan några åt slutat lägga ägg, med paret kunde inte sättas ut i det fria när avelsperioden var slut eftersom de inte skulle kunna klara sig på egen hand, berättar Aina.
Projektet var framgångsrikt och gav goda resultat under 1990-talet då antal födda ungar ökade rejält. Tyvärr har det skett en tillbakagång från år 2000 och antalet födda ungar är nere på samma låga nivåer som när projektet startade.
- Anledningarna kan vara flera, menar Kurt. Brist på föda kan vara en orsak. Tidigare, när hanteringen vid soptipparna var annorlunda kunde det till exempel finnas gott om råttor där som är en viktig föda för berguven.
Under sina år som länsjaktvårdare har Kurt bland annat varit ute i skolor och berättat om viltvård, djur och natur.
- Att få vara tillsammans med barn och ungdomar och väcka deras intresse för naturen var en av de roligaste arbetsuppgifterna, säger Kurt. När man får ökad kunskap om naturen och får förklarat för sig vad olika tecken i naturen betyder ökar också viljan att vara rädd om den, menar han. Det borde alla få lära sig.