Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lite si och så med folk i rörelse

Politiker får stå ut med mycket. Inte nog med att vi ledarskribenter har synpunkter på vad de gör – eller inte gör.

Annons

Deras agerande kommenteras ofta i fikarum och ute på torgen. Många gånger svepande och utan nyanser.

Häromdagen hörde jag ett sådant svepande omdöme.

"Lokalpolitiken styrs av en samling lågutbildade personer som aldrig bott utanför kommunen och fått andra intryck. Och som dessutom mer eller mindre försörjt sig på politiska uppdrag en stor del av livet", sade en medelålders man.

Jag ryckte ut till försvar för lokalpolitikerna och deras roll som förtroendevalda i ett demokratiskt samhälle. Det är viktigt att det finns människor som ställer upp och tar ansvar för hur kommunen ska styras och utvecklas.

Men samtidigt måste jag tillstå att det kan ligga en del i den något provokativa repliken.

Om man generaliserar något kan man påstå att kommunpolitikerna domineras av offentliganställda, pensionärer, hel- eller deltids arvoderade politiker och en och annan småföretagare.

I praktiken innebär det att offentliganställda yrkesutövare och heltid/deltidspolitiker kommer till kommunhuset, byter stol och fattar beslut om den offentliga sektor som de själva tillhör. I värsta fall kan de till och med fatta beslut om den verksamhet där de har sin egen anställning eller egna föreningsintressen.

Det handlar inte om att offentliganställda inte kan vara politiker. Men var finns alla övriga yrkeskategorier?

Var finns de människor som dagligen arbetar i produktionen, hantverkare, ingenjörer, ekonomer, affärsinnehavare, företagsledare, advokater, revisorer, försäljare, chaufförer, för att bara ta några exempel?

Det finns en och annan, men de är närmast att betrakta som utrotningshotade arter i vår herres politiska hage.

Förmodligen hänger denna snedrekrytering samman med både den politiska organisationen och de politiska partiernas oförmåga att engagera medborgarna.

Flera politiska partier gör anspråk på att vara folkrörelser. Men det är lite si och så numera, både vad beträffar folk och rörelse.

Folket i partierna blir allt färre och speglar knappast ett genomsnitt av befolkningen. Och rörelsen blir allt svagare i takt med stigande medelålder.

Detta är förstås ett problem för partierna och för alla som vill värna om den representativa demokratin.

Men ytterst handlar det om vårt eget engagemang.

Mer läsning

Annons