Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Linodling i 500 år – nu flyttar den uråldriga traditionen

Lin har odlats här i Hälsingland varje år sedan medeltiden - minst. De senaste decennierna kan vi tacka Hälsinglands linförening för det. Nu flyttar de sin odling till en av världsarvsgårdarna.

Gården Kristofers nära Stenegård i Järvsö. Hälsinglands hjärta en het försommardag. Här under äppelblommen träffar vi två entusiaster från Hälsinglands linförening. Nu i veckan har de för första gången sått en 500 kvadratmeters plätt med lin här. Vad kan passa bättre än att odla lin vid Kristofers, en av de åldriga gårdar som fått den ärofyllda stämpeln världsarv av FN.

– Utan lin inga hälsingegårdar och inget världsarv, konstaterar Nisse Olofsson, ordförande i Hälsinglands linförening. Föreningen upplever ett uppsving just nu, med ett hundratal medlemmar spridda över landet. Och nu när naturen är som livligast är det alltså dags att så linet. Om sex-sju veckor ska besökare kunna komma till Kristofers och se Hälsinglands ljusblå guld med egna ögon. – Det kommer att kännas underbart. Linblommans färg är den vackraste blå färgen, säger föreningens Birgitta Bergström lyckligt.

Linet bidrog starkt till Hälsinglands välstånd främst under 1800-talet, och möjliggjorde praktbyggen som Kristofers och många andra vackra bondslott. Här i landskapet var bönderna skickliga på att få fram långa tunna linfibrer som krävdes till det exklusivaste linnet, damast. Sånt som var fint nog att bli duk på kungens bord. Hälsingebönderna kunde sina saker. De visste precis vilken mängd gödsel som behövdes – linet vill ha lite magert så att det inte blir för grovt. Och det ska vara lätt jord. – Jordarna här är leriga, men alla har nån plätt med lite sand. Varenda bonde ända sedan medeltiden hade ett stycke med lin till tyg och avsalu. Det måste ha varit fantastiskt vackert längs Ljusnans dalgång, säger Nisse Olofsson.

Med sina drygt 70 år tillhör Nisse Olofsson de som minns de sista resterna av traktens kommersiella linodling. Han är uppväxt på ett lantbruk i Bondarv söder om Järvsö där hans morfar odlade lin fram till början av 50-talet. Numer är Baltikum dominerande när det gäller lin till textil. I Mälardalen kan man fortfarande se de stora blå fälten, men då är det oljelin till målarfärg, mat och djurfoder. Linföreningen har tagit på sig uppgiften att säkerställa att lin fortsätter odlas på Hälsinglands lantbruk, i större skala än bara nån pallkrage i villaträdgårdarna. Traditionen är hittills obruten sedan många hundra år, enligt föreningen. – Den bonde som höll ut längst och aldrig bröt odlingstraditionen var Erik Andersson i Bondarv. Han odlade fram till 70-talet. Han försökte bygga ett skäktverk i en lada, tillsammans med en engelsk ingenjör. Men de hade problem med att fibrerna trasslade in sig i dreven. Det blev aldrig något, säger Nisse Olofsson. Han växte upp i närheten och var ofta till ladan för att kolla in de makalösa maskinerna. Så föddes hans känsla för linet.

Läs också: Evert höll sin sista lindag

Linföreningen bildades i Söderhamn 1982, och har odlat varje år sedan dess. Centralfigurer har varit Evert och Karin Åsberg i Åsbo, strax söder om Järvsö. Där har det till och med byggts upp ett linmuseum. Evert är kvar som föreningens mentor. Men i fjol var parets sista odlingsår, deklarerade Åsbergs med ålderns rätt. Det är därför som linföreningen nu hittat ett nytt ställe. Gårdsfolket på Kristofers har lovat att plöja och harva åt dem, och meningen är att odlingen ska få leva kvar här många år framöver.

Läs också: Hälsingegård fick besök av forskare

Föreningen är väldigt nöjda med sin nya plats. Granngården Stene har många tusen besökare varje sommar, och de kommer kunna ta en kort promenad förbi vackra björkhagar och se linfältet. Föreningen har också tagit över Evert Åsbergs maskiner för linberedning, och hoppas kunna installera dem i en lada vid gården.

Linet är lätt att känna igen på sin speciella ljusblå färg när det blommar. Men underbart är kort. Varje liten blomma lever bara några timmar mitt på dagen innan den faller till marken. Å andra sidan får varje strå massor av blommor. I en eller två veckor varar det blå. Linfrön är små och glatta, de rinner lent som vatten mellan fingrarna. Du skulle säkert känna igen dem från din müsli eller fralla. Det är en konst att sprida fröna lagom tätt på åkern. Det ska gå "sju på en kattfot". Alltså sju frön på samma yta som kattens tassavtryck. Då blir skörden god.

Läs också: Linet skördar intresse

Här i Hälsingland sådde man fröna med tre fingrar, berättade Nisse Olofssons morfar. Det vill säga att man inte tog en hel näve och kastade ut, som man gör med säd. I stället "vek man in" lillfingret och ringfingret och slevade upp frön ur skäppan med ett mindre grepp.Förr skulle man så på en dag med ett långt kvinnonamn i almanackan, för att fibrerna skulle bli långa. Vilhelmina, Petronella eller Karolina. Det var också viktigt att kliva med höga knän. Och allra mest fruktsam blev skörden om en jungfru med utsläppt hår skötte sådden. Helst utan underkläder. På så sätt visade man marken att det behövdes mera lin att göra tyg av. Fast det ger Birgitta Bergström inte mycket för. – Det var väl bara för att bonden ville ha nåt att titta på och fantisera om! skrattar hon. Birgitta och Nisse tänker i alla fall ha underkläderna på vid sådden. I slutet av juli kan du själv åka till Järvsö och se om det funkade ändå – och få en liten aning om hur vårt landskap såg ut under linets guldålder.