Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lina Wolff öppnar det slutna rummet

Det är alltid spännande med litterära debuter i novellform. Petrus Öhman har läst Lina Wolffs novellsamling Många människor dör som du.

Annons

Lina Wolff vet att använda novellens begränsningar till sin fördel. Novellen den svåra, karga, begränsade formen. Det slutna rummet.

Via en tonsäker stilistik och en subtil, svärtad humor skildrar hon karaktärer som får brottas med de egna begränsningarna. De är passiva, svårfångade och låsta i roller och modeller. Ofta möter de en absurd situation där en chans att picka hål i den inrutade tillvaron och släppa in lite morgonluft uppdagas. Ibland stundar förändring. Men oftast får vi inte veta, för vår tillgång till Wolffs karaktärer är, just det, begränsad.

Till exempel mannen som inleder ett förhållande med en kvinna som via webbkamera lockar tusentals tittare till sina shower. Shower som består av att hon stilla sitter och gråter. Eller kvinnan som tänder på mannen i Musse Pigg-mask i Park Retiro. Men bara så länge masken är på.

Wolffs karaktärer är och förblir hemlighetsfulla i sin uppgivenhet. När det oväntade händer, som då makans älskare och dennes flickvän helt sonika flyttar in i det äkta parets hem i den avslutande novellen, slår Wolff upp det slutna rummet. Då öppnar sig en ny giv för de inblandade, och således får vi som läsare också en inblick i deras nästan skriande trängtan. Men bara för en sekund. Sedan sluts rummet åter.

Wolffs noveller är svårplacerade. De inrutade liven flyter med tiden och meningslösheten. Rädslan för att allting är som vanligt tangeras av rädslan för förändring. Ändå slår jag upprymd ihop boken efter mig. Det finns någonting i den skruvade humorn som pekar på möjligheter. Och för varje gång man som läsare får sticka ett hål i novellerna, när de små fläktarna av liv kommer pustande förbi, ser man att allt är hemligt men ingenting helt dolt.

Därför är just denna rostiga meningslöshet manande. För om någonting är begränsat finns det utrymme för mer. Och en fånge har berövats någonting annat. Det ligger i ordens innebörder.

Petrus Öhman