Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lena en av många anhörigvårdare

Lena har valt att gå ner i arbetstid för att vårda demenssjuke maken Lars Nilsson i hemmet. Sedan i höstas arbetar hon bara halvtid som specialpedagog.

Annons

Visserligen har Lena Skyllermark Nilsson inget annat än gott att säga om den hjälp hon fått från kommunens biståndsbedömare och äldreboendet i Ingsta och Helenedals demensboende. Men att på heltid låta Lars bo på Ingsta vill hon inte. Inte än.

Där har han sedan årsskiftet tillbringat en vecka. Snart ska han börja med två veckor i Ingsta följt av två veckor hemma.

– Vi börjar så så får vi se hur det fungerar, säger Lena Skyllermark Nilsson.

På sikt hoppas hon på en plats på boendet i Njutånger för att ha Lars på närmare håll.

Hon beskriver honom med värme. Fram träder bilden av en duglig och händig man som tog hand om det mesta vad gäller praktiska och ekonomiska sysslor. Vändningen kom för sex år sedan då Lars var 66.

– Då sa han själv att han hade Alzheimers. Jag trodde inte på honom, men vi åkte till minneskliniken i Ljusdal, berättar Lena Skyllermark Nilsson.

Undersökningen visade inga tecken på sjukdomen, men två år senare blev det tydligt att något var fel. En ny resa till Ljusdal bekräftade att Lars faktiskt var demenssjuk.

Nu började en omtumlande tid med obetalda räkningar för att Lars lagt dem på hög och högtflygande planer på nya husbyggen. Planerade semesterresor bokades om utan Lenas vetskap.

Lars kunde också försvinna på bilturer som slutade där dieseln tog slut. Kulmen nåddes i februari förra året när polisen stoppade honom på fel sida av motorvägen, berättar Lena.

– Då tog polisen körkortet direkt. De hade alkotestat honom och kunde inte förstå hans beteende. När jag berättade om hans sjukdom var de mycket förstående.

Lenas tillvaro har blivit lugnare utan Lars körkort, men det gäller att inte glömma bilnycklarna framme. Hon har också fått sluta att ta med honom för att handla. Lars plockade i varor utan urskiljning och Lena fick plocka ur i samma takt.

Att jobba heltid i det läget blev ohållbart, säger hon. I höstas fick heltid bli halvtid. Baksidan är förstås ekonomin, när lönen blir mindre. I augusti är det tänkt att Lena också ska gå i pension.

– En halvtid är väl vad man får i pension. Jag tänkte att jag kan prova och se hur det känns, säger hon.

Lars har sina klara perioder; ibland ögonblick, ibland längre stunder.

– Då tänker jag att det kanske inte är så farligt ändå, han kanske kan bli bra.

I hjärtat vet hon att det inte är så.

Även om makens sjukdom drastiskt har förändrat tillvaron i huset intill Borkafjärdens strand försöker Lena fokusera på det positiva.

– Vi har haft det bra tillsammans. Jag ser det som en del av livet. Och livet är ju inte slut för det här.