Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Statskyrkosystemet spökar ännu

De flesta organisationer har direktval till lokala styrelser. Även i Svenska kyrkan kunde det vara en god idé.

Annons

I september är det kyrkoval. Det märks på att det dyker upp enstaka tidningsinsändare där partiföreträdare pläderar för att Svenska kyrkan ska ha många sorters verksamhet som föredrag och musik. Vilka som skulle vara motståndare till detta förblir oklart.

Men det är mycket med kyrkoval som är oklart och förvirrat, nu som tidigare. I juni gjorde statsministern – vars fru är kyrkokandidat – ett uttalande om vigslar där han verkade blanda ihop vad staten gör och vad kyrkan gör. KD-ledaren Ebba Busch Thor kom med ilsket mothugg där även hon tycktes blanda ihop vem som gör vad.

I själva verket bestämmer staten en del saker vad gäller vigslar: de generella reglerna för alla. Andra saker bestämmer samfund: de regler man har internt.

Om vi ska jämföra med idrott, så bestämmer staten om narkotikalagar och vilka preparat som är narkotikaklassade. Idrottsorganisationer bestämmer vad räknas som dopning. ”Tillåtna” preparat betyder helt olika saker i de två sammanhangen, så den frågan kan svårligen diskuteras utan att man först har klart för sig vems regler man pratar om.

Men så här är det tyvärr i fråga efter fråga vad gäller kyrkoval. Kandidaterna verkar inte riktigt själva förstå skillnaden mellan statens och kyrkans roll och funktion idag. Detta är nog en rest av det gamla statskyrkosystemet. Man har inte vant sig vid förändringen.

Svenska kyrkan har val på tre nivåer vart fjärde år. Men på nästan hundra platser i Sverige finns bara en enda valsedel på lokal nivå. Det problemet kommer inte att bli mindre med tiden.

Kyrkoval är Sveriges mest svårgenomträngliga val. Då i viss konkurrens med landstingsval, där kandidater ofta pratar om vad de vill att regeringen ska göra.

Det mesta som görs i de organ som väljs i kyrkoval är praktiska frågor, sällan kopplade till åsikter. Ofta finns ingen större skillnad beroende på parti, förutom i ett mindre antal symbolfrågor som nästan bara tas upp vid kyrkomötet en gång om året. Och biskoparna har vetorätt i ämnen som vigslar, så det bestämmer i praktiken inte ens kyrkomötet.

Idag finns tre sorters partier i Svenska kyrkan: rena kyrkopartier, riksdagspartier och de som en gång tillhörde ett riksdagsparti. Lokalt finns ofta i stället blandnings-valsedlar, alltså sammanslagningar av tidigare partigrupper.

Efter skilsmässan från staten år 2000 valde de flesta riksdagspartier att sluta med kyrkoval. Man förbjöd alltså sina kyrkopolitiker att använda partinamnet. Raskt döpte dessa om sig och fortsatte ändå. Nu tynar de bort allt mer.

Bara tre av dagens riksdagspartier tog inget sådant beslut: Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna. Det är just de tre partier som var mest för statskyrkosystemet. Dock på olika sätt.

Socialdemokraterna är mest intresserade av att kyrkan är politiskt styrd. Centern var stor värnare av statskyrkosystemet, delvis nog för att kyrkan innebar arbetstillfällen i glesbygd.

Sverigedemokraternas syn på stat och kyrka är i stället snarlik ungkyrkorörelsens, en konservativ gruppering vid 1900-talets gryning som starkt motsatte sig frikyrkor: En nation ska bara ha en kyrka och att vara svensk är att vara lutheran. De såg kyrkan i starkt nationella termer och kallade sin verksamhet korståg.

Innan Svenska kyrkan skildes från staten omfattades den av en hel del statliga regler. Nu är den (nästan) fri, men verkar lite rädd och osäker rörande denna frihet. Svenska kyrkan i dag lever i mycket kvar i den gamla självbilden från tiden som statskyrka, och håller fast den krampaktigt.

Kyrkofullmäktiges uppgift är mest att välja kyrkoråd, alltså styrelse. I de flesta organisationer görs det på ett vanligt årsmöte där alla har rösträtt. Den metoden skulle nog göra det lättare inte minst i små församlingar. Partierna har svårt att hitta kandidater. Mandatperioden på fyra år är också avskräckande lång.

På nästan hundra platser i Sverige finns bara en valsedel i årets val. Alla partier har gått ihop. Det problemet har funnits i årtionden i Hälsingland, och inte är det lättare att få tag i kandidater idag.

Norrala-Trönö församling har bara en valsedel. Bergsjö ser ut att ha tre, men det är i själva verket en var för de tre församlingar som nu slagits ihop . Många andra av Hälsinglands församlingar har bara två partier.

Sannolikt vore det bättre att på lokal nivå få ta ställning till om dagens valsystem är lämpligt. Med årsmöten kan kyrkorådet också väljas på kortare tid. Det blir mycket billigare, mindre krångligt och framför allt mer begripligt. Jämfört med att ha en enda valsedel måste det rimligen betecknas som mer demokratiskt. Inget säger heller att färre skulle rösta.

Kyrkofullmäktige infördes på 1930-talet. Tidigare var det kyrkostämman, alltså ett medlemsmöte, som valde kyrkorådet. Varför inte återgå till den traditionen?

Mer läsning

Annons