Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Magnusson: Dagens tjafsiga feminism gör mig deprimerad

/

Annons

För ett tag sedan rafsade en bekant till mig ihop en Facebookgrupp där kvinnor skulle kunna få pepp och stöd av andra kvinnor. Man fick bjuda in vilka man ville, och stämningen var varm till en början; det var många hjärtan och lyckliga emojis i omlopp.

Någon efterlyste promenadsällskap hem från krogen, en annan behövde en advokat. En tredje pratade om hur man ska hantera efterhängsna män.

Sedan kom klagomål på att det inte fanns några mörkhyade kvinnor med på den hastigt valda presentationsbilden. Ytterligare någon upptäckte att min bekant, hon som startat gruppen, var vän med en kontroversiell konstnär.

Snart urartade projektet till fullskaligt krig, där upprorsmakarna helt uppenbart njöt i fulla drag av att håna människor de överhuvudtaget inte visste någonting om, och anklaga dem för att tillhöra normen, biologiskt, sexuellt och socialt.

"Cis" kallas det på akademikerspråk, och det är en grov förolämpning. Det betyder nämligen privilegierad. Och privilegierad är dåligt att vara, eftersom man enligt den moderna ideologiska logiken då liksom har lite mindre rätt att uttala sig.

Det gör mig så deprimerad när feminismen slösar bort sig själv på att tjafsa om sådant. För självklart ska man kunna diskutera, och kritisera. Men det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som ständigt rackar ned på andra kvinnor, och vägen dit är kantad med meningslösa drev.

Det är samma sak i de andra feministiska sammanhangen jag är med i, och på sociala medier överlag: Den eller den personen sade si eller så och är därmed förkastlig, den här och den där kändiskvinnan är en dålig föööreeebiiild, och låt oss nu för femtioelfte gången prata om ifall det är okej att ha en kropp som inte ser ut som i reklamen.

Jo, jag vet att det finns många som lägger ned hjärta och själ i vardagsslitet också.

Som strider för lika lön, och för kvinnors pensioner.

Som ser rött av de nya förslagen på ett könsapartheid där unga tjejer ska vistas i egna zoner på badhus, festivaler och fritidsgårdar, på grund av att vissa killar beter sig som svin.

Som hårdnackat står upp mot grupptrycket på kyskhet i förorten, och inte låter rasister äga denna fråga.

Men vi måste få till en bred diskussion om allt detta vardagsslit, om det som faktiskt är viktigt. Och ingen ska behöva läsa 40 000 miljarder högskolepoäng i genusvetenskap och "skaffa sig analys" för att få vara med.

Feminismen måste ha bättre budskap att förmedla till sina systrar än "hata män", och annat att komma med än Twitter-hashtaggar som #manshat. Det är ju nämligen inte till den minsta lilla hjälp.

Och ACAB, all cops are bastards, ALLA snutar är svin – verkligen? Säg det till kvinnan som slapp bli ihjälslagen av sin man tack vare att polisen kom. Säg det till henne om ni träffar henne.

Visst är väl hela feminismens grundpoäng att det här egentligen varken handlar om kvinnor eller män, utan om ett patriarkalt system; om ett galler som omgärdar oss alla och är svårt att bryta igenom på egen hand? Där hat inte är en politisk lösning, faktiskt inte en lösning överhuvudtaget. Eller minns jag fel?

Mer läsning

Annons