Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Skolan ska vara för alla, även dem med behov utöver det vanliga

Artikel 2 av 2
Ledare om skolan
Visa alla artiklar

Annons
Foto: Hossein Salmanzadeh

Hemmasittare är ett begrepp som smugit sig in i det allmänna medvetandet på senare år. Ett begrepp som kanske mer än något annat illustrerar skolans misslyckande.

Enligt Kalla Fakta:s kartläggning är det över 5000 barn i Sverige som stannar hemma från skolan för att den inte kan möta deras behov. Barn som av olika skäl mår för dåligt av att vistas i skolan. Eftersom vi har skolplikt registreras frånvaron som ogiltig, eller som de flesta säger; skolk.

Det florerar diverse teorier om vad denna frånvaro beror på. Ett vanligt påstående är att dessa elever skulle vara lata, falla för minsta motståndets lag, och att deras föräldrar är slappa och dåliga på att fostra sina barn.

Den som påstår det har knappast en hemmasittare i sin närhet. Berättelserna om kämpande föräldrar som tvingar gråtande, deprimerade, mobbade barn till skolan fastän de känner instinktivt hur fel det är, är alldeles för många. Dessa föräldrar ger till slut upp och låter barnen stanna hemma.

Likabehandling kan tyckas vara ett bra ledord för skolan. Att eftersträva jämlikhet en självklarhet. Men alla barn är inte likadana, och således går det inte att behandla alla lika och vänta sig enhetligt resultat. Barn har olika behov. Hemmasittarna har ofta behov utöver normen, på grund av olika diagnoser.

I takt med att mindre klasser för barn som haft svårt att anpassa sig i vanliga klassrum har avskaffats, i takt med sämre ekonomi för många skolor, en försämrad skolhälsovård, köer till barnpsykiatrin och färre speciallärare har dessa barn hamnat i en omöjlig situation.

Lärare som saknar specialkunskaper om dessa barns behov ska nu tillgodose dem samtidigt som de ska ge hela klasser ofta med mellan 25 och 30 elever adekvat undervisning.

Det kostar pengar att ha mindre klassar med anpassad undervisning för dessa barn. Assistenter och speciallärare kostar pengar. Men barn som går miste om sin utbildning på grund av skolans bristande förmåga att anpassa sig kostar än mer, inte minst på lång sikt. De riskerar att slås ut tidigt och får svårare att klara sig på arbetsmarknaden.

Barn med diagnoser kan leva bra liv, de flesta klarar ett jobb. Men de måste tidigt ges rätt förutsättningar, som inte handlar om att dessa barn måste anpassa sig efter en allt mer likriktad omgivning. De behöver få en sportslig chans att utveckla just sina förmågor och få hjälp att klara sådant som är svårt.

Idag är det ofta godtyckligt vilka barn som får rätt stöd. Det handlar om i vilken kommun man bor, eller vilken skola man går i. Så ska det inte vara. På den punkten bör likabehandling eftersträvas. Alla barn med särskilda behov ska ha rätt att få anpassning, oavsett var i landet de bor.

Alla artiklar i
Ledare om skolan
Annons