Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars Ströman: Terrordådet i Nya Zeeland blir en present till Islamiska staten

Vem som helst som är från "fel" folkgrupp, "fel" religion eller "fel" politisk gruppering är fiende. Det är centralt för den moderna terrorismens ideologi.

Annons
En man förs bort av ambulanspersonal efter dådet i Christchurch i Nya Zeeland. Olika terrorgrupper som hatar varandra, står egentligen varandra nära, skriver Lars Ströman.

Så terrordådet i Nya Zeeland är en present till Islamiska staten och andra våldsbejakande grupper som säger sig stå för den enda sanna tolkningen av islam. Inget är som gamla oförrätter för grupper som vill mörda "avvikare". Nu har de något de kan referera till nästa gång de slår till mot oskyldiga människor någonstans i världen.

I ett manifest som publicerats i samband med dådet i Nya Zeeland hänvisas till terrordådet i Stockholm.

Dådet i Stockholm den 7 april 2017 var en present till högerextrema grupper som anser att alla muslimer är kollektivt ansvariga för vad extrema grupper göra sig skyldiga till. I ett manifest som publicerats i samband med dådet i Nya Zeeland hänvisas till terrordådet i Stockholm. Dessutom hyllas den förvirrade unge man som mördade tre personer på en skola i Trollhättan.

Det är så bisarr logiken ser ut. Att grupper som hatar varandra, fast de egentligen står varandra nära. Den centrala tankegången är att samhället måste "renas" från avvikare. Människor som är från olika religioner eller olika nationalitet kan inte leva tillsammans.

På ytan verkar det knäppt. Men det finns en kärna av likheter mellan de olika grupperingarnas ideologier.

Det finns exempel på människor som har gått mellan de olika extrema miljöerna, det vill säga mellan högerextremism och våldsbejakande islamism. På ytan verkar det knäppt. Men det finns en kärna av likheter mellan de olika grupperingarnas ideologier.

Den offentliga debatten om terrorism i Sverige är skrämmande ensidig. Vi har liksom bara plats för en typ av terrorister i taget. Här om dagen hölls en särskild riksdagsdebatt om personer som återvänt från terrorgruppen Islamiska statens områden. Ja, visst är det ett problem att uppmärksamma. Men glöm inte att de som reste radikaliserades i Sverige. Något hände med dem medan de bodde i Vivalla eller Rinkeby. Om vi koncentrerar all kraft på återvändarna, så kommer vi att glömma bort att det finns personer som sympatiserar med våldbejakande grupperingar - och som aldrig har satt sin fot i Mellanöstern.

De första reaktionerna på Anders Behring Breiviks terrordåd 2011 var att många utgick från att det var ytterligare ett islamistiskt terrordåd. Det var i själva verket en högerextremist som sade sig kämpa mot islamiseringen av Norge.

Det räcker med en enda bomb eller en enda kulkärve från ett automatgevär, så kommer frågan att ställas: Varför såg inte Säkerhetspolisen det här?

Det finns ingen anledning att tvivla på Säkerhetspolisens bedömning att våldsbejakande islamister utgör ett allvarligt hot mot Sverige. Men det räcker med att en person från någon annan grupp lyckas utföra ett dåd, så kommer bilden att förändras. Det räcker med en enda bomb eller en enda kulkärve från ett automatgevär, så kommer frågan att ställas: Varför såg inte Säkerhetspolisen det här?

Terrorhotet lämpar sällsynt illa för kortsiktiga politiska utspel, för partier som vill bekräfta sin egen världsbild eller strävar efter att få bekräftelse från väljarna i nästa opinionsmätning. Det är drivkrafter som är fördummande och som kan vara direkt skadliga för det långsiktiga arbetet mot terrorism.

Det är värt att påpeka att sådana fiendebilder kan framkallas också i länder som förenas av både ett gemensamt språk och en gemensam religion.

Syftet är att skapa en motreaktion. Baader Meinhof-ligan i Västtyskland på 70-talet hoppades att den tyska staten skulle slå tillbaka så hårt att "arbetarklassen" skulle göra uppror. För dagens terrorister är syftet att framkalla en kollektiv misstänksamhet mot "de andra". De ska inte ses om individer utan som en del av "fienden".

Det är värt att påpeka att sådana fiendebilder kan framkallas också i länder som förenas av både ett gemensamt språk och en gemensam religion. Finska inbördeskriget 1918 och det somaliska inbördeskriget 1991 är bara två exempel.

Annons