Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Reidar Carlsson: Stora politiska risker för C och L med S–MP–C–L-överenskommelsen – men också stora fördelar

Annons

S-ledaren Stefan Löfven har mängder av gånger sagt att han vill ha samarbete över blockgränsen. Det är inte så konstigt. Det är ett av Socialdemokraternas strategiska mål att splittra allianspartierna.

För att få ett samarbete över blockgränsen måste dock Socialdemokraterna vara beredda till stora eftergifter. Det har inte Stefan Löfven hittills varit intresserad av. Det var därför förhandlingarna Centerpartiet lämnade förhandlingarna mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna i början på december i fjol.

Trots de stora politiska riskerna är det ändå förståeligt att Annie Lööf och de övriga i C-ledningen valde att gå med på 73-punktsöverenskommelsen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Överenskommelsen innebär mycket stora sakpolitiska framgångar för Centerpartiet. Foto: Claudio Bresciani, TT.

Det tycks ha fått effekt. Den 73-punktsöverenskommelse som nu slutits mellan dessa fyra partier innebär att Socialdemokraterna gör mycket stora eftergifter. Det är en imponerande lista av C-förslag som finns i uppgörelsen: grön skatteväxling på 15 miljarder kronor, förändrad arbetsrätt, friare hyressättning, förändrat strandskydd, breddat rut-avdrag, reformerad arbetsförmedling, värnad och stärkt äganderätt för skogsbrukare, storsatsning på icke-fossila bränslen med mera, med mera. Det var svårt för C-ledningen att tacka nej när man i princip fick igenom allt man hade begärt.

Det är naivt att tro att det nationalkonservativa Sverigedemokraterna skulle släppa igenom liberala reformer utan att kräva eftergifter i form av en hårdare och mer omänsklig migrationspolitik.

Det finns därför stora fördelar med denna S–MP–C–L-överenskommelse som Centerpartiets förtroenderåd och Liberalernas partiråd nu har ställt sig bakom. Överenskommelsen innebär att Sverige nu får en regering som inte behöver stöd från vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna för att få igenom sina förslag. Uppgörelsen innebär också mängder av liberala reformer, reformer som Sverige behöver, och som hade varit mycket svårt att genomföra av en regering som är beroende av något av dessa båda ytterkantspartier. Visst hade en M–KD-regering kunnat lägga fram många av dessa reformer, men risken för att de hade stoppats i riksdagen är uppenbar. Det är naivt att tro att det nationalkonservativa Sverigedemokraterna skulle släppa igenom liberala reformer utan att kräva eftergifter i form av en hårdare och mer omänsklig migrationspolitik.

Men det finns också stora nackdelar  med denna överenskommelse. Den främsta är att Socialdemokraterna och Stefan Löfven får behålla statsministerposten. Partiet har en självbild av att fortfarande vara ett 40-procentsparti som alla andra partier måste anpassa sig efter. Partiets inställning att rösta nej till alla statsministerkandidater från ett annat parti är ett bra exempel på detta.

Centerpartiet och Liberalerna måste därför hela tiden vara beredda på att ställa misstroendevotum och fälla S–MP-regeringen i det fall den försöker frångå eller fördröja punkterna i denna uppgörelse.

Den här maktfullkomligheten gör att risken är uppenbar att Socialdemokraterna kommer att göra sitt bästa för att fördröja eller förvränga de reformer som finns i 73-punktsuppgörelsen. Centerpartiet och Liberalerna måste därför hela tiden vara beredda på att ställa misstroendevotum och fälla S–MP-regeringen i det fall den försöker frångå eller fördröja punkterna i denna uppgörelse.

Centerpartiet och Liberalerna tar en mycket stor politisk risk genom detta samarbete med Socialdemokraterna. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kommer att förtala Centerpartiet och Liberalerna, utmåla dem som svikare och att ha spräckt Alliansen. De mycket stora eftergifter som Centerpartiet och Liberalerna fått i förhandlingarna kommer att förminskas och negligeras. Risken är uppenbar att många allmänborgerliga väljare lyssnar på detta, och att Centerpartiet och Liberalerna nu tappar i opinionsmätningarna.

Trots detta hade alternativet med en M-KD-regering varit värt att pröva för Centerpartiet.

Rent partitaktiskt hade det därför varit bättre om Centerpartiet inte hade sagt ja till denna uppgörelse, utan stöttat M-ledaren Ulf Kristerssons försök att bilda en M–KD-regering.

En sådan regering hade dock troligen varit helt beroende av Sverigedemokraternas stöd. Risken för att den hade tvingats avgå bara efter några månader är uppenbar, med extraval och nytt kaos som följd. Det hade inte varit bra för Sverige. Trots detta hade alternativet med en M-KD-regering varit värt att pröva för Centerpartiet. Eftersom 73-punktsöverenskommelsen innebär så stora framgångar för Centerpartiet är det dock ändå förståeligt att C-ledningen valde det alternativet, trots de stora politiska riskerna för partiet.

Det viktiga nu för Centerpartiet och Liberalerna blir att hela tiden hålla tummen i ögat på S-MP-regeringen, så att den håller 73-punktsöverenskommelsen och så snabbt som möjligt genomför reformerna där.  Dessutom måste Centerpartiet och Liberalerna försöka hålla god kontakt med Moderaterna och Kristdemokraterna, trots de hårda ord som nu kommer från dessa partier. För Centerpartiet måste målet för Alliansen – att få bort Socialdemokraterna från makten – fortfarande finnas kvar, och vara det uttalade syftet i valrörelsen 2022. Resultatet av 73-punktsuppgörelsen får inte bli att Socialdemokraternas maktinnehav cementeras.

 

 

Annons