Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oksanen: Varningar från nu och då

"Kreml under Sovjettiden var klarare och lättare att förutse. Nu är vi inte i ett kallt krig utan i ett allt hetare kallt krig.”

Annons
Det här är en ledartext av Patrik Oksanen som skriver om säkerhetspolitik för flera av MittMedias liberala och centerpartistiska ledarsidor. Patrik Oksanen är till vardags politisk redaktör Hudiksvalls Tidning.

För en tid sedan intervjuades den nya chefen för Finlands militära underrättelsetjänst Pekka Toveri i Helsingin Sanomat. Toveri upprepar det som så många andra underrättelsetjänster och säkerhetsexperter sagt sedan länge. Vi lever i en farlig tid. En tid som är svår att förutsäga. Spelreglerna är kastade överbord. Ett budskap som politiska beslutsfattare och allmän debatt har svårt att ta till sig och om omsätta i handling.

"Läget är nu känsligare, eftersom prognoserna blivit svårare att göra. Blocken är inte längre lika klara, och även hoten är mer mångskiftande. Terrorismen och hybridhoten är exempel på detta.”

Även om Rysslands militära styrka är mindre än under Kalla Kriget kan det samma sägas om väst, fast i en än större omfattning. FOI pekar på rysk kapacitet till anfallsoperationer i två strategiska riktningar samtidigt. Mot detta har väst svårt att skrapa ihop resurser på rätt plats i rätt tid.

Med osäker framtid kan man gå till historien för lärdomar.

"På 1980-talet visste man att Sovjetunionen hade tolv divisioner i närområdet, av vilka hälften var insatsberedda för anfall inom sex timmar. Då var [den militärpolitiska] tyngdpunkten dock i Mellaneuropa. Nu har den förflyttats till Östersjön", säger Toveri som en jämförelse i intervjun i Helsingin Sanomat.

Med osäker framtid kan man gå till historien för lärdomar. Kungliga Krigsvetenskapsakademien publicerade nyligen antologin Mental överrumpling. Här finns erfarenheter från våra närmaste grannar.

Den norske författaren Alf R. Jacobsen skriver om ”En mentalt og materielt avrustet nasjon”. Norge hade före kriget Halvdan Koht som utrikesminister, en minister som använde det credo som hörs än idag från fredsrörelsen: ”Hvis du ønsker fred, bør du forberede deg på fred.”

Begreppet uppfanns inte av Koht, utan har använts sedan första hälften av 1800-talet. Men att förbereda för fred var för Norge 1940 att bädda för undergång.

Det materiella förfallet av norska försvaret följdes av en mental avrustning som slog hårt mot officerskåren. Jacobsen citerar undersökningskommissionen från 1945:

”Offiserskorpset ble så å si avmilitarisert. Den avvisende holdningen, som administrasjonen og de bevilgende myndigheter inntok overfor selv beskjedne forslag til styrking av Forsvaret, måtte gi de militære sjefer inntrykk av at det ikke var noen alvorlig forsvarsvilje hos styresmaktene. Den defaitistiske stemningen var sterkt egnet til å berøve de militære sjefer den nødvendige selvtillit og trygghet.”

Norge hade alla varningssignaler. Från sista veckan i mars ökade underrättelseflödet från underrättelsetjänsterna i Danmark, Norge och Sverige som pekade i en tydlig riktning. De tyska planerna läckte den 3:e april till en nederländsk militärattaché. På kvällen den 8:e april visste Oslo mycket väl att en större tysk flotta hade seglat ut. Ändå gick utrikesminister Koht hem till sin älskarinna utan att berätta vart han gick. Norska generalstabens underrättelsechef åkte hem och sov. Mobiliseringen var tänkt att börja först morgonen 9:e april. Häpnadsväckande med facit i hand.

Tyska trupper marscherar i Oslo 1940.Foto: SCANPIX

Ändå var det nära att Norge hade kunnat stoppa invasionen. En gammal överste inte lät sig överrumplas. Det räckte för att sänka den moderna kryssaren Blücher, den tyska flottans stolthet. Överste Birger Eriksen på Oscarsborg räddade därigenom den norska regeringen och kungahuset från att falla i tyskarnas händer. Motståndet var så överraskande att tyskarna kom att tveka kring hela företaget i Oslofjorden.

En sällan berättad förhistoria är att det inte var nattens första motstånd. Ett tappert offer från patrullbåten Pol III gjorde att det 23:30 spreds uppgiften: ”Det er kamp i Ytre Oslofjord!”.

Det gjorde att Eriksen kunde samla kockar och sanitetspersonal för att få iväg sina skott i gryningen 9:e april. Det skepparen 44-åring Leif Welding Olsen gjorde var en heroisk uppoffring med folkrätten som stöd. Han varnade kustbefästningarna genom att öppna eld. Han vägrade styrka flagg. Han bemannade kanonen och rammade den mycket större tyska eskortjagaren Albatros och krävde att tyskarna skulle ge sig.

Leif Welding Olsen blev det första norska krigsoffret, men inte det sista.

Finska soldater under vinterkriget. Foto: Scanpix

Tomas Ries på Försvarshögskolan har gått igenom de finländska erfarenheterna före Sovjetunionens anfall 30:e november 1939. Finland reagerade till sist, till skillnad från Norge, och gick in i kriget så redo man kunde.

Men uraktlåtenheten att agera i tid präglade agerade fram 1938. Finland reagerade först då med små ökningar av försvarsanslagen, som följdes av större året därpå. Det som gjordes från 1938 och framåt räddade med all sannolikhet självständigheten och många tusentals liv. Men ett tidigare agerande hade gett Finland utrustning som i sin tur hade räddat tusentals finländska soldaters liv.

Förhoppningen att mobiliseringen 1939 skulle avskräcka Stalin från angrepp kom på skam. Det gjorde ändå landet mer redo att möta hotet, men det var snubblande nära att Sovjetunionen lyckades få Finland att demobilisera hösten 1939.

Uno Bengtsson från Nynäshamn stupade någon av de sista dagarna under Finska vinterkriget, dit han åkte som frivillig. Den 29 mars 1940 kunde Nynäshamnarna se hans dödsannons i Nynäshamns-Posten Foto: Helene Skoglund

Ries konstaterar flera lärdomar som är relevanta även i vår tid.

Det ryska synsättet att man vill ha buffertzoner, att diplomatiskt och militärt agerande samspelar samt att det sker metodiskt och över lång tid. Detta kombineras med att ledarskapet kan snabbt ändra förhållningssätt och utnyttja möjligheter som öppnar sig. En annan läxa är att den finländska underrättelsetjänsten gjorde ett gott arbete, och att den politiska och militära ledningen tog till sig av lägesbeskrivningarna.

Den sista delen kan bli bättre i både Finland och Sverige idag. Att ta till sig av budskap och agera utifrån den.

Hur stort gapet mellan handling och hotbild får vi se hur utfallet blir efter Försvarsberedningens rapport som presenteras på tisdag. Den beskriver hur det militära försvaret i Sverige ska utvecklas fram till 2025.

Klarar svenska politiker till sist av att ta nutidens varningar och historiens erfarenheter på allvar? Risken är stor att åtgärder skjuts på en alltför avlägsen framtid. Det är behagligare att inte skåda hoten i vitögat och hoppas på det bästa.

Fotnot: Skribenten medverkar själv med ett annat kapitel i antologin Mental överrumpling från KKrVA.

Annons