Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marcus Åsling: Kristdemokraternas plan är statsministerposten

Det trodde jag aldrig! Att frikyrkliga KD skulle nå ett opinionsstöd på 13 procent i världens mest sekulariserade land. Dessutom bara tre procentenheter bakom Moderaterna. Inte heller trodde jag att Ulf Kristersson skulle sitta ohotat kvar som partiledare.

Annons

Moderaterna äts up från flera håll. Centerpartiet har tagit deras liberala väljare, Sverigedemokraterna tog väljarna som hittade dit via Socialdemokraterna och Kristdemokraterna tar de konservativa väljarna som stannat kvar i M. Kvar är ett uppenbart försvagat högerparti på 16 procent som har svårt för att ta tydliga steg åt det ena eller det andra hållet av rädsla för att tappa väljare. Vid en konservativ regeringsbildning 2022 M+KD med stöd från SD är det svårt att se vad som skulle bli moderat i en sådan regering, utom enskilda ministrar. Moderaterna kommer vara det enda partiet som har kapacitet till politikutveckling; ta fram reformer, få de politiska löftena att gå ihop och bygga en helhet inför en budgetförhandling. Men det räcker inte, Moderaterna har ett svagt förhandlingsläge.

I vågskålen finns dessutom att Ebba Busch Thor (KD) kan utmana Ulf Kristersson (M) om statsministerposten vid en sådan regeringsbildning.

Moderaterna är redan fast i fällan. Om KD kan beskyllas för att vara en blek kopia av SD så är M i dag en blek kopia av KD. Det är samma politik, men med mindre vass retorik. Genom att attackera C och L för januariavtalet med S och fortsätta på den inslagna linjen med omöjlig oppositionspolitik är det svårt att se hur M kan ha något annat val än att gå fram med KD och SD som sitt regeringsalternativ 2022.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M) och Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor (KD).

I en situation där SD och KD är dubbelt så stora som M: Varför skulle SD välja Ulf Kristersson (M) framför Ebba Busch Thor (KD) som statsminister? Det gör man inte. Frågan är dessutom ifall Moderaterna har råd att stå utanför regeringen i fyra år till utan att fullständigt implodera. Situationen är knappast god för M, men det moderata egot kan inte hantera ett nytt nederlag.

Att Ebba Busch Thor (KD) ska bli statsminister i en konservativ regering tror jag är det givna målet för Kristdemokraterna. Men dit är det fortfarande långt. För det första är det inte säkert att partiets väljarstöd håller i sig. 1998 lyckades Alf Svensson samla ett liknande stöd, då precis som nu var det under en tid där övriga partiers ledarskap var kraftigt försvagat. Carl Bildt befann sig knappt i Sverige. Folkpartiet hade en partiledare som utmanades och Centerpartiet lanserade "det här är Lennart". Situationen är nästan densamma i dag, bara Centerpartiet har en stark partiledare.

Dessutom är borgerliga väljare en särart i sig. Man hoppar gärna på tåget när ett borgerligt parti framstår som en vinnare, för tillfället KD, samtidigt har den borgerliga väljarkåren inga problem att dra ifall det börjar lukta illa. Kritiken mot hur Lars Adaktusson röstade i abortfrågor som europaparlamentariker påverkade Kristdemokraternas valresultat. Det är solklart. Det visar också hur lätt borgerliga väljare har att flytta på sig. Det är från denna grupp KD hämtar sin nya bas av väljare i stället för i traditionella frikyrkomiljöer. Kristdemokraternas nya politiska inriktning går dessutom på koalitionskurs med frikyrkoförsamlingarnas engagemang i flyktingfrågan.

Mandatperioden kommer visa ifall Kristdemokraternas strategi håller över tid. För tillfället innebär strategin en tillströmning av väljare. Det innebär att missnöjda delar av partiorganisationen sitter still i båten i stället för att protestera mot den nya politiska inriktningen. Om vinden vänder för KD är det inte säkert att Ebba Busch Thor lyckas hålla ihop sitt parti.

Annons