Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lätt att lova – svårt att finansiera

/

Annons

Det är lätt att bli överens om satsningar och resursförstärkningar. Men betydligt svårare att enas kring hur de ska finansieras. Det om något visade sig i går när Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet presenterade sina alternativ till regeringens ekonomiska vårproposition.

Nu är förvisso inte deras satsningar helt identiska, men de är i stora drag av samma karaktär. Det som skiljer är bland annat hur mycket pengar som kommunerna ska tilldelas i ytterligare statsbidrag, jämfört med de som regeringen redan har anslagit.

Betydligt större är skillnaderna mellan hur de tre väljer att finansiera alla de miljarder som de lovar ut till både det ena och det andra. För medan Miljöpartiet accepterar alla tre steg i regeringens jobbavdrag så säger Vänsterpartiet nej till samtliga. Socialdemokraterna har sagt nej varje gång regeringen föreslagit ett nytt steg i jobbavdraget, för att sedan vid nästa tillfälle ha accepterat den genomförda sänkningen men säga nej till ytterligare förslag på skattesänkningar.

Mot bakgrund av detta agerande vore det inte förvånande om Socialdemokraterna accepterade även det tredje steget i jobbskatteavdraget när vi kommer fram till höstens budgetproposition. Men ska man döma av vad Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros säger så blir det inte så. Fast å andra sidan hävdar Socialdemokraterna i sin motion att de "säger blankt nej till skattesänkningar utan jobbskapande effekter". Och eftersom Socialdemokraterna inte delar regeringens uppfattning om att jobbskatteavdraget har sådana effekter, så borde en logisk slutsats vara att partiet gjorde gemensam sak med Vänsterpartiet i kravet att riva upp hela jobbskatteavdraget.

Alldeles oavsett vad de tre oppositionspartierna kommer fram till för gemensam ståndpunkt, om de nu lyckas komma fram till någon sådan, så kommer det att resultera i en ordentlig skattechock. Dessutom skulle det troligen bli nödvändigt med ordentliga neddragningar om något år, till följd av de resurstillskott som nu föreslås.

Och det spelar ingen roll hur många gånger de upprepar att det är höginkomsttagarna de vill beskatta, för vanliga löntagare kommer också att råka ut ordentliga skattehöjningar.

Var och en kan själv se efter på sina kontoutdrag vad regeringens skattesänkningar har inneburit, och sedan fundera över om de tycker att det är bättre att Thomas Östros tar hand om de pengarna.

Kommer man då fram till att man nog är bättre skickad att själv hantera sina egna pengar, kan man under morgondagen hjälpa till att förstärka textraden "vi under skatter digna ner" om man skulle råka komma i närheten av ett Första maj-tåg sjungandes på Internationalen.

Men frågan är också vem mer än de närmast sörjande som kommer att sluta upp i leden bakom de röda fanorna. Tänker LO-medlemmarna ställa upp för sin ordförande och lojalt tåga med? Eller väljer man att stanna hemma för att markera för ledningen att man bättre måste lyssna på sina medlemmar, och inte bara leva i sin skyddade lilla värld i LO-borgen?

Och vad betyder Mona Sahlins haveri för Socialdemokraternas möjligheter att mobilisera medlemmarna att plocka upp plakat och skandera slagord mot regeringen och allt annat förtryck? Kommer man lojalt att tassa med.

Eller stannar man hellre hemma för att ta hand om det trädgårdsarbete som vintern lämnat efter sig?

Mer läsning

Annons