Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

László var med om att grunda kollektiv: "Vi gav vår inkomst till kollektivet"

De planerade ett nytt samhälle. De ville grunda en by som värnar om naturen.
I Kilbo utanför Färila hittade de en gård. De var åtta vuxna och fyra barn.
Här kunde de bo ihop med gemensam ekonomi.

László Gönczi tar emot på gården. Det finns solceller på taket. László visar runt i rum efter rum. Pelargoner och palmer i fönster ramar in. Vi går uppför en brant trappa. Här finns gott om plats.

Det var i gården bredvid László var med att starta kollektiv våren 1982.

Han kommer från Uppsala. Tanken var att starta en alternativ by. Man hade en vision om att leva så att man inte tär på jordens resurser. Kollektiven Skogsnäs i Ångermanland, Torfolk i Värmland och Moder Jord i Skåne fungerade som förebilder.

– Vi hittade inget som var tillräckligt stort. När vi såg en annons om en gård i Hälsingland i tidningen Land packade vi ihop oss i bilen och körde hit.

Läs också: Han skapar nytt av gammalt

Gänget blev förtjust i den gamla bondgården. Den var lite nedgången och hade utedass. De tog med sig en häst, en stor nordsvensk de hade sedan innan.

Kollektivet fick heta Harven. Kompisgänget delade inte bara husrum utan också ekonomi. Kollektivet inrättade ett gemensamt bankkonto. I en burk i köksskåpet förvarades kontanter. Det hände att det var inbrott och att burken försvann.

Några jobbade, någon gick på studiemedel och andra hade ingen inkomst alls. Man gav sin inkomst till kollektivet.

– De som inte hade jobb arbetade på gården. De hade det inte lättare än de som var iväg om dagarna. Det är slitsamt att sköta jordbruk.

Medlemmarna delade på arbetsuppgifterna. Det fanns ett rullande schema på vem som lagade mat, vem som städade och vem som högg ved.

– Djuren sköttes av samma personer. Vi ville inte stressa djuren genom att bytas av.

De skaffade får och höns, köpte en fjällko på en auktion i Bollnäs och en häst till. Gruppen åt mest vegetariskt och var det kött på tallriken skulle den komma från den egna gården. Här odlade kollektivet kålrötter och selleri, svinmåla och potatis.

Ekoby skulle vara så självförsörjande som möjligt, speciellt på matfronten. Det skulle vara giftfritt och biodynamiskt. Byn skulle ha egen skola, egen skog, egen ull, spinnrock och kardor, snickerier och nyttodjur.

– Vi ville inte minska de fattigas resurser genom onödig import av det de själva behöver. I byn skulle bred demokrati råda, där alla har lika mycket att säga till om och jämställdhet låg i grunden för allt detta.

László är utbildad kärnfysiker. Hans fru Karin Jansson pluggade på den tiden på lantbruksskola.

– Vi hittade gamla jordbruksredskap på gården. Det var ju ingen som använde de gamla redskapen längre. Med mina och Karins gemensamma kunskaper lyckades vi lista ut hur redskapen fungerade.

Läs också: Hon för självhushåll med egen ko: "Det är skönt att veta var maten kommer från"

Medlemmarna odlade säd, havre och korn till djuren. När hembygdsföreningen anordnade slåtterdag körde László med sin häst.

– Vi använde teknik som andra övergett.

När de handlade i Färila hände det att de begav sig dit med häst och vagn.

Kollektivet hade tröskverk och mejeri. De ystade ostar och gjorde fil.

– Kvalitén blev väl si och så, särskilt på hårdostarna. Vissa gånger gick de att äta, andra gånger inte. Och hur mycket vi än tillverkade mejeriprodukter blev det mjölk över. Det var riktigt så att man tröttnade. Vi hade jordkällare att förvara maten i.

Kollektivet höll kostnaderna nere genom att fixa på egen hand. De byggde våningsängar för att få mer plats och konstruerade en torrtoa att ha inomhus.

Kollektivet hade alltid gäster. Några stannade i några dagar, andra i några veckor. Ytterligare några blev helt enkelt kvar.

– Men det var inga problem. De bodde ju alltid i det rum hos den person de kommit hit för att hälsa på. Det flöt på i en jämn ström.

När vintern gjorde sitt intåg eldades det flitigt.

– Vi tejpade innerfönsterna och eldade i vedpanna. Under en värstingvinter när det var minus 42 grader var det is i hörnen i vissa rum.

Det var trångbott. I längden kändes det som att bo ovanpå varandra. När granngården blev till salu tre år senare flyttade László, Karin och deras barn dit. Kollektivet upphörde allt eftersom därpå.

– Kollektivet föll på att det aldrig hann bli en by. Vi hade ju aldrig tänkt bo ihop på bara en gård, utan tanken var att bygga upp en hel ekoby. Men många bor kvar i trakten, bor på gård och odlar till egenbruk. Några är konstnärer, andra är hantverkare. Men omgivningens reaktion är märklig. Om ett gift par får problem får de förståelse, stöd och råd från omgivningen. Men om ett kollektiv upphör möts man av "vad var det vi sa".

Läs också: Hon förser byborna i Sidskogen med mjölk som i gamla tider: "Djuren ger liv åt byn"