Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lasse Ekstrand: Hur kan någon vilja bli förskolelärare?

Annons

Mina barn gick på dagis i Uppsala. Kapellgärdet. Ett av Uppsalas största. Mer än hundra barn. Stoj och skrik, konstant mycket hög ljudnivå. En påfrestande miljö - både för barn och personal. 

Tämligen nyligen har jag återigen kunnat studera en förskola inifrån. Mellan mina dagiserfarenheter, deltagande observationer heter det på vetenskapsspråk, ligger flera decennier. Men inte verkar mycket ha hänt sedan mina barn tillbringade flera timmar varje dag på dagis. 

Förlåt, men jag kommer aldrig att förstå varför så många vill bli förskollärare! 

Att vara förskollärare innebär oundvikligen att sänka sig till de små barnens nivå. Annars fungerar det inte. Ett yrke där man inte, till skillnad från andra yrken som kräver akademisk examen, kan utvecklas intellektuellt. Det är per definition inte möjligt i detta fall. Barnen kan inte matcha som exempelvis studenter, i bästa (!) fall, kan.

Mellanmålet viktigare än samtalet. 

Jag grunnar. Kanske är det så att man under utbildningstiden träffar likasinnade. Med ett gott hjärta, intresse för barn och deras utveckling. Som studerande har man stora pedagogiska ambitioner, brinner för att få omsätta dessa. 

Man inser att jobbet primärt handlar om förvaring och övervakning av alltför stora barnkullar. 

Sedan hamnar man på en förskola och skall tillämpa det bokliga och kloka. 

Sköna ideal möter krass verklighet. Den senare triumferar. Man inser att jobbet primärt handlar om förvaring och övervakning av alltför stora barnkullar. 

Glöm det du lärde dig under utbildningen. Risken finns förstås att man blir cynisk och uppgiven. Arbetsmiljön därtill sjukdomsframkallande. Man arbetar med ständigt förkylda och smittobärande barn. Det kan orsaka kroniska tillstånd hos personalen. Jag känner människor som råkat ut för detta. De blir aldrig mer friska. Ett högt pris för yrkesvalet.

Om det nu inte är så som jag inbillar mig, att man går in i jobbet med goda föresatser, att man som studerande föreställer sig att det ska bli annorlunda än det blir? Om inte förblir det hela en gåta för mig. Vad annars? Dolda motiv? Kompensera för egen, dålig barndom? Slippa skaffa sig egna barn? Eller något ännu värre? Jag vågar inte ens skriva ut det. 

Plötsligt minns jag en daghemskritiker, jag tror att han hette Otto Steiger, som på sin tid  blev hårt attackerad när han hävdade att förskoleläraryrket är ett jobb vilket som helst. Förvänta er som föräldrar inget djupare engagemang i edra telningar hos förskolelärarna, blev den nyktra slutsatsen.

De senare är ute efter lön och trygg anställning. Inget annat. Egnas barn och andras ungar, som det heter. Ungarna måste mot betalning passas av någon för att föräldrarna skall kunna arbeta. 

Och vem kan moralisera över detta?

 Gästkrönikör: Lasse Ekstrand, Skriftställare