Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

LÄSARTEXT: Sista helgen i juli blev ännu en gång en stor operahelg på Loses med tre framföranden av Figaros bröllop.

Mozart var ju teatermänniska ut i fingertopparna. Den på sin tid så uppmärksammade succén och skandalpjäsen Figaros bröllop, skriven 1781 av Beaumarchais, stimulerade Mozart för alla de röster och viljor och som här talade på människors sätt: en evig strid om inflytande, makt och förmåner men där också kärlek genomsyrar handlingen.

Annons

Pjäsen är också ett ifrågasättande – den maktordning som rådde gav det rika adelsskiktet befogenheter som var orimliga. En beryktad sådan var Ius primae noctis, furstens rätt till första natten hos en nybliven brud bland tjänstefolket.

I Beaumarchis pjäs framhävs just denna rätt, vilket bidrog till pjäsens sprängkraft, en ”svala” som kanske förebådade en kommande revolution. Nu måste det sägas att denna skandalösa rättighet inte är särskild framhävd i operalibrettisten Lorenzo da Pontes komedi.

Kejsaren Josef II i Wien engagerade sig personligen i vad som fick sägas och inte sägas i den planerade operan.

I W.A: Mozarts och Lorenzo da Pontes opera från 1786 möter vi elva personer i olika samhällsställning som trots konvenansens gränser kan samspela och bråka på ett högst mänskligt vis.

Det är faktiskt operan med sin underbara musik och många ”örhängen” som bättre än talpjäsen kan uttrycka och gestalta handlingens alla känslolägen vilka engagerar oss än idag.

I de fyra akterna passerar en hel rad av förvecklingar. Att gestalta dessa sceniskt så att det hela blir begripligt och roande är naturligtvis en utmaning. Här sjungs i svensk översättning efter det italienska originalet med mycket tydlig diktion, vackra röster och med ett engagerande och starkt skådespeleri.

Den ursprungliga versionen utspelar sig på ett slott, här föreställde scenen ett skepp. Men det ena eller det andra har kanske mindre betydelse – gemensamt för ett slott och ett skepp är att alla befinner sig nära varandra och inte kan fly.

Dräkterna var inspirerade av skeppsmiljön men i övrigt bortsåg jag från den. I själva verket upplevde jag att föreställningen stod originalet nära.

De båda huvudpersonerna är Susanna, grevinnans klipska kammartjänarinna, Evelina Stenvall, och Figaro, grevens tjänare, David Afzelius Deras tilltänkta bröllopslycka förmörkas plötsligt när det avslöjas att greven, Anders Falbe, är ute efter Susanna. Figaros förtroende för greven får sig en ordentlig knäck. Så börjar spelet med alla sina förvecklingar och en hel del humor som till exempel den roande figuren, tonåringen Cherubin, gestaltad av Hannah Körner (med Bollnäsanknytning liksom Vilma Skäryd, Marcelina och Karin Mobacke, Barbarina).

Övriga roller Madame Bacille (Basilio), Fabian Düberg, Bartolo, Erik Johansson, Antonia, Julia Andersson. Flera av dessa kan vi nog komma att möta senare i andra operasammanhang. En alldeles utmärkt miniorkester med Ola Ottosson på piano, Jonas Lindgård violin och Christian Sahlin violoncell, beledsagade hela verket solistiskt.

Det är nu det nionde året som vi har kunnat se sommaropera på Loses (något år var det dock inte opera utan en konsert).

Märit Bergvall står som drivande kraft, det är hennes vänner och i många fall elever eller tidigare elever vid operalinjen på folkhögskolan Kapelsberg utanför Härnösand som deltar. Hennes regi gör det omöjliga möjligt med hennes mycket personliga tolkningar som ändå känns trogna originalet. För mig liksom många andra jag talat med blev framförandet en stor upplevelse.

Åke Tylöskog

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Helahälsingland Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Helahälsingland Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel
Annons