Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LÄSARTEXT: Min pappa bruksaren

Den 31 maj stämplade Per-Arne Fockström, min pappa, ut från sitt sista arbetspass på Iggesunds Bruk. Det är slutet på en lång och trogen tjänst, men också slutet på en form av arbetsliv som blir allt ovanligare. En livslång tjänst hos en och samma arbetsgivare. En 43 år lång anställning, skriver dottern Elin Haubitz.

Men hur är det nu, bär pappa på drömmar som aldrig slog in och ambitioner som aldrig fick en chans? Är han en arbetarson som redan i småskolan fick veta sin plats i arbetslivet och sedan plikttroget har hållit sig till den? Eller känner han sig nöjd med sitt arbetsliv?

– Jag har egentligen aldrig haft några höga ambitioner när det kommer till arbete, säger pappa. Inga drömmar om en fin karriär. När jag gick i skolan ville jag bli bilmekaniker, men det visade sig vara så tråkigt att jag ångrade mig. Jag var 16 år när jag jobbade på bruket för första gången. Det var sommaren 1974 och jag hade fått sommarjobb. Efter lumpen, i mars 1978, blev jag fast anställd.

Pappa har alltid sagt till mig och min syster att ”det är inget fel med att sitta i kassan på Ica heller”. Det är en fras han upprepat när vi kämpat med studier, yrkesval och prestationsångest. Ett sätt att säga att det inte behöver vara märkvärdigt för att vara bra. Men jag kan inte låta bli att undra om han själv aldrig velat göra någonting annat?

– I ungdomen blev jag erbjudan säsongsarbete på en restaurang i Funäsdalen, berättar pappa. Jag bad om tjänstledigt från bruket, men fick nej. Då ville jag säga upp mig, men när min mamma fick höra det började hon gråta. Hur kunde jag säga upp mig från en fast anställning, undrade hon? Det blev inget säsongsarbete den gången, och inte senare heller. Det är klart att jag tänkt på hur det kunde ha blivit om jag hade åkt. Livet hade nog sett helt annorlunda ut då, men jag känner mig nöjd med det som blev.

Nöjd är inget lättviktarbegrepp i min värld. Högt satta prestationskrav har visserligen gett mig bra betyg och en fin utbildning, men också prestationsångest. Det slår mig att pappas arbetsliv antagligen sett annorlunda ut. Har han alls haft prestationsångest?

– Två gånger, uppger pappa.

Jag, som länge värderade mig själv enbart utifrån mina prestationer, inser att pappa har gjort någonting väldigt rätt. Han har arbetat för att leva – aldrig tvärtom. Han har varit bruksarbetare i hela sitt liv, men också daghemsförälder, vabbare, danspappa, ponnypappa, familjevaktmästare och en av hörnstenarna i byaverksamheten i Forsadalen, för att bara nämna några.

Men hur känns det då, att gå i pension?

– På sätt och vis är det synd att jag ska sluta just nu när det finns så mycket framtidstro, säger pappa. Nu investeras det i framtiden. Det är många förslag jag lagt under åren som ska bli verklighet nu, men det kommer jag inte att få uppleva.

– Men mycket har också förändrats i bruksmiljön under de år jag arbetat, fortsätter han. Förr tillbaka var klyftorna mellan arbetare och tjänstemän stora. En arbetare var tvungen att ha ett skriftligt godkännande från basen för att få plocka ut ett par nya skosnören från förrådet. Det fanns inget förtroende. Jag engagerade mig fackligt för att få förändring. För mig är alla lika mycket värda, oavsett utbildning eller titel. Det har jag med mig från skoltiden, när läraren behandlade barnen olika beroende på vad föräldrarna jobbade med. Idag är hierarkin inte lika tydlig.

Nu, 40 år senare, antar jag att inte ens farmor hade haft några invändningar emot att pappa tackar för sig. Bra jobbat pappa, en god bruksare men en oslagbar pappa.

Elin Haubitz

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Helahälsingland Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel