Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Läsartext: 75 år sedan de flydde för sina liv och hittade en fristad i Stocka

Den 29 november 1944, vid elvatiden på dagen, siktades en skuta med motorhaveri utanför Stocka hamn. Bogserbåten S/S Viktor stävade ut för att undsätta båten, där det visade sig finnas 139 personer, merparten ingermanländare, men även ett antal ester, på flykt undan kommunisternas välde i deras gamla hemländer.
En av personerna ombord var Eric Westers pappa Toivo. Erics intresse för historia har gjort att han skrivit ner bakgrunden till vad som tvingade dessa människor på flykt, både till fots och till havs.

Annons

Geografisk och politisk bakgrund

Under sensommaren/hösten 1939, då Europa övergick från fred till krigstid, ingicks en icke angreppspakt mellan Tyskland och Sovjetunionen kallad Molotov Ribbentorp-pakten efter respektive lands utrikesministrar.

Undertecknandet skedde i augusti med ett då för omvärlden okänt, hemligt tilläggsprotokoll.

Tilläggsprotokollet innebar att de undertecknande makterna delade upp landområdena utanför sina egna nationsgränser. De västra delarna av Polen för Tysklands del, och för Sovjetunionen östra Polen, Estland-Lettland (Litauen) och Finland.

Ingermansland, som varit under svenskt styre från freden i Stolbova 1617 till freden i Nystad 1721, låg omedelbart söder om krigstidens Leningrad och Ladoga, mot finska viken och Östersjön, och gränsade mot Narva i Estland i söder. Området hade befolkats av finska folkstammar, som karelar och savolaksare, därför hade byarna både finska och ryska namn.

Vid midsommar 1941 inleddes Operation Barbarossa i och med att Nazityskland anföll det kommunistiska Sovjetunionen.

Natten mot den 9 september 1941 kom tyska pansarvagnar på vägen mot byn Aropakkasi, som var belägen cirka 30 kilometer söder om Leningrad. Under en del av vägen fanns en 200 år gammal stängd kalkgruva, där folk från Aropakkasi och en del grannbyar hade tagit sin tillflykt under bombningarna veckan innan.

När tyskarnas pansarvagnar rullade in i byn fanns Eric Westers farmor Maria, med sina fyra hemmavarande barn, nere i gruvan tillsammans med många andra släktingar.

Här återger Eric Wester en del av sin släkthistoria, som omfattar hans farmor Maria, och hennes barn Toivo (Eric Westers pappa), Armas, Eino, (Westers farbröder), och Aino och Lena, som då hette Lyyti, (fastrarna.)

Flykten från hembyn

Min far, som den sovjetmedborgare han var, hade lämnat hemmet sista gången 1940, efter finska vinterkriget, där han tvingades slåss mot sina finska fränder.

Det tyska nederlaget vid Stalingrad i januari 1943, ledde till att tyskarna trycktes tillbaka alltmer. Alliansen med Finland, som var inledningen till fortsättningskriget i juli 1941, medförde en finsk-tysk överenskommelse där man åtog sig att överföra den ingermanländska befolkningen av finskt ursprung, till Finland via Estland.

På grund av kriget kunde bönderna i Ingermansland, kring Aropakkasi, inte längre bruka jorden, vilket gjorde att befolkningen svalt. Dessutom hade nästan all kvarvarande boskap slaktats och ätits upp av tyska soldater.

Farmor Maria, född år 1900 och änka sedan 1931, insåg det allvarliga läget, och i mars 1942 lämnade hon hembyn med tre av sina barn. Äldsta dotter, som var 16 år, stannade kvar ytterligare någon vecka. Tyskarna hade konfiskerat familjens hus, och äldsta dottern hade beordrats att sköta köksarbetet åt militären.

Farmor Maria hade sällskap av en manlig kusin till min far. De hade packat varsin kälke med tillhörigheter och mat som de drog med sig. Det var mycket snö och döda kroppar kantade vägen, och maten de tagit med sig tog snart slut. Efter tre, fyra dagar och minst tio mil nådde de sitt mål, Veimar, nära den estniska gränsen.

Det var med stor tvekan som min farmor tog sin tillflykt till flyktinglägret i Veimar, där det rådde svält, död och elände. Pappas kusin vägrade stanna, och gick vidare.

Lägret var uppbyggt med 50 till 100 meter långa baracker och trevåningssängar. Mot ransoneringskort fick de fyra i familjen välling en gång om dagen, och en brödlimpa på 800 gram. Både välling och limpa hade trämjöl och spån inblandat.

Farmors yngsta barn, min faster Lena (Lyyti), har berättat att lägret administrerades av tyskarna och att det var placerat på en slaktavfallsplats, vilket medförde en enorm stank.

Lena, som då var tio år, och bröderna Armas och Eino, gjorde farliga försök att lämna det bevakade lägret. Pojkarna kontrollerade vaktrundorna, och en afton skickade de ut Lena genom taggtrådsstängslet för att försöka få tag på något ätbart i någon närliggande by. Efter ungefär två kilometer kom hon fram till ett hus där hon knackade på. De kunde bara avvara fyra ägg som hon tog med sig tillbaka till lägret. Äggen skulle hennes mor Maria, som var mycket svag, få. Men Maria kunde inte svälja något, och det lilla hon svalde spydde hon upp.

Familjen sov på barackgolvet, och barnen vakade över sin mor. När barnen vaknade efter att ha slumrat till, hade deras mor avlidit.

Det sista farmor Maria hade sagt i dödsögonblicket, var: "Vita soldater kommer och hämtar mig, klädda i vita kläder." Samtidigt sträckte hon sina armar rakt upp. Det var den 8 maj 1942.

Barnen lade sin döda mor diagonalt på en filt för att filten skulle täcka kroppen, och Lena sydde sedan ihop den. Ryska krigsfångar hämtade dagligen döda kroppar i lägret, och kropparna fördes till en intilliggande massgrav. Barnen lyckades dölja moderns död under tre dagar, och kunde på så vis få hennes matranson.

I juni 1942 flyttades barnen till lägret Jaama, där förhållandena var något bättre, för att i augusti överföras till Estland.

Från Tallin fördes barnen via båt till Hangö i sydvästra Finland. Syster Aino blev kvar i Tallin ytterligare en dag, och i september 1942 anlände samtliga till Finland.

Med Röda Korsets medverkan registrerades de och placerades ut på barnhem och hos finska bönder.

Min pappa Toivo bedrev partisankring i Polen. Hans enhet hade splittrats vid tyskarnas anfall av Sovjetunionen, och vid Röda arméns offensiv och slutstriderna på karelska näset 1944 hamnade han i finsk fångenskap.

Den 4 september 1944 efter fientligheternas upphörande, upprättades en gemensam kontrollkommission. De hårda ryska kraven var total efterlevnad för Finlands del. Bland kraven fanns också att Sovjetmedborgare som befann sig i Finland skulle skickas tillbaka till Sovjet.

De uppgick till cirka 63 000 ingermanländare. 55 000 valde att återvända till sitt gamla hemland under förespegling att de skulle återfå sina rättigheter och sin egendom.

Eftersom de baltiska staterna ockuperats av Sovjetunionen, så betraktades även dessa medborgare som tillhörande sovjetstaten.

Min far, som varit dekorerat befäl i Röda Armén, kunde dock enbart förvänta sig ett slut. Avrättning.

Listorna över krigsfångar gjorde att Toivo efterlystes av officiella finska myndigheter och söktes av den kommunistiska statspolisen, VALPO.

Meningen var att Toivo skulle överföras till Sovjetunionen, när en högre finsk officer anlände till lägret för en uppföljning. När han fick höra talas om Toivos belägenhet, beordrade han sin chaufför att hämta en finsk uniform som Toivo fick sätta på sig.

Med hjälp av fånglägerchefen, kapten Mustonen, fick Toivo falsk identitet och en flyktväg mot Sverige. Samtidigt lyckades Toivo, utifrån anhörigregistreringen, få tag i sina bröder Armas och Eino.

Kapten Mustonen tillhörde troligen den patriotiska etapporganisationen, som med finska myndigheters tysta medgivande, medverkade till att utsatta sovjetmedborgare kunde överföras till i första hans Sverige.

Toivo fick även telefonkontakt med sin kusin Simo-Jussi, som skulle återvända till Sovjet. Simo-Jussi hade varit icke-stridande, och hade inga repressalier att vänta om han återvände hem.

Efter pappas namn, Tovio Adamov Pakkanen, på listorna över krigsfångar hade finska myndigheter skrivit ett stort R för Ruotsi – Sverige – vilket innebar att han överförts till Sverige i all tysthet.

Så startade Tovio färden, och första transporten var till sydvästkusten, mellan Raumo och Björneborg.

Ett litet finsk kustfraktrederi hade anlitas. Fraktskutan var cirka 30 meter lång, bensinmotordrivet, och enligt passagerarlistan skulle 127 personer överföras till Sverige.

Överfärden

Till skydd mot ryskt flyg inväntade man sämre väderförhållanden och klockan ett på natten mot tisdag den 28 november, kunde man starta överfärden.

Redan vid åttatiden på morgonen påträffades två av passagerarna döda i en förrådshytt intill styrhytten.

Dagen övergick till natt mot den 29 november med vintermörker, snöfall och brottsjöar. De sjöovana var våldsamt sjösjuka där de satt i skutans lastrum och spydde.

Båten hade fått motorstopp två gånger, och när man hade landkänning vid Stocka, stannade motorn ännu en gång.

Det var nu som både lots och boende i Stocka uppmärksammade deras belägenhet. Bogserbåten S/S Viktor, som låg vid Stocka hamn, gick ut och bogserade in skutan till hamnen. Klockan var då cirka 11.30, onsdag den 29 november 1944. Fartyget hade skeppsflaggan på halv stång, vilket tydde på döda ombord.

Motorfelet åtgärdades av busschauffören Albert "Motormannen" Eriksson, och passagerarna togs iland vid Strömskajen och Vedbryggan.

Tull, polis, representanter från ortens Röda Kors- och Lottakår samlades, liksom läkare och sjukvårdspersonal. Många av passagerarna var i mycket dåligt skick, och arbetet med att ta hand om dem inleddes genast.

Flyktingbåten lockade många Stockabor till hamnen, och stuveriförman Elof Dahlström förde protokoll vid flyktingregistreringen.

Det visade sig att 139 personer hade funnits ombord, allt från små barn till personer över 60 år. Utöver dessa så fanns de två döda männen i förrådshytten.

Enligt båtens kapten hade 127 personer registrerats för överfarten, och de överskjutande tolv personerna hade smugit sig ombord innan avgång. Av de registrerade vid överfarten skulle 102 vara ingermanländare, och 25 ester. Av flyktingarna var 74 män, 40 kvinnor och därutöver barn.

De två avlidna männen togs till ett bårhus beläget på Norr, norr om viken, i en skogsdunge. Övriga transporterades till missionshuset på Norr, där de fick varm mjölk och smörgåsar.

Förläggningschef var folkskolläraren Karl Axner, som tillsammans med sin hustru Tea, tillika Röda Kors-chef, och med lottakåren, under fröken Karin Bergstrand ledning, stod för utspisning, förläggningsplatser och vård.

Med hjälp av ortens brukshandel och fyrabussen från Hudiksvall, fick man mer mat, och kvällsmaten kunde därför bestå av potatis, kokt korv, bröd och mjölk.

Mot kvällen fördes alla ingermanländare till Betania, ett par hundra meter därifrån, där de skulle få det lite bekvämare. Man hade kört dit halm, som tillsammans med de egna ytterkläderna sörjde för den första fredliga nattvilan på många, många, år.

Varje flykting tilldelades ett nummer för nödfallsvisering och statspolisen genomförde asylförhör med de vuxna.

Doktor Skärgård och landsfiskal Englund, bägge från Bergsjö, skötte uppföljningen.

Doktor Skärgård konstaterade att de två avlidna hade förgiftats av kolmonoxid på grund av ett sprucket avgasrör som gick genom förrådshytten. De avlidna var klädda i finska soldatpersedlar, och var tveklös ingermanländare som deltagit i kriget på Finland sida. Hade de stannat kvar hade de utan tvekan begärts utlämnade till Sovjetunionen för att möta sitt öde. De var 28 respektive 30 år gamla, och söndagen den 3 december jordfästes de båda i Harmångers kyrka av prosten Holmquist.

Ombord på flyktingskutan hade det även funnits tre krigsinvalider, och fem, sex sjuka personer, enligt distriktssköterskan i Strömsbruk.

Efter årsskiftet började flyktingarna överföras till andra orter som Högbo, Gävle, Strömsbro, Ockelbo, sjukhuset i Hudiksvall, Växjö och Strängnäs.

Inom socknen placerades flyktingarna i Hånick, Vattlång. På Stocka blev man placerade hos Herman Smeder, Rönnskär, Johan Nelson på Norr, Helmer Tunberg på Norr och Olle Norborg, Morängsviken.

Den största och överskuggande oron var att flyktingarna skulle bli tillbakaskickade till Sovjetunionen. Det ödet drabbade de flyktingar som anlände till Bremön-Lörudden i Njurunda.

Hur gick det sen?

Pappa Toivo gifte sig på Stocka, farbror Eino stannade på Stocka, farbror Armas fördes till Hudiksvalls sjukhus och senare till Solhem i Borås. Faster Lena hämtades i Haparanda av min far år 1946 och kom till Stocka. Faster Aino fick ett främlingspass vid ankomsten till Haparanda år 1951 och kunde 1952 komma vidare till Stocka.

Kapten Mustonen fick sedermera lämna Finland då han eftersöktes som "medhjälplig till sovjetmedborgares överförande till Sverige."

Kapten Mustonen med fru kom att närvara vid min fars och mors bröllop i april 1946 i Stocka.

Släkthistorien avslutas här, med hopp om att inget liknande skall inträffa i vårt närområde framledes.

Pappas finska soldatuniform finns i min ägo.

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Helahälsingland Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Helahälsingland Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel