Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars Anders Johansson: Kulturkriget om våra städer

Ibland hör man argumentet om att alla nya hus blir ifrågasatta men älskade efter hand. Det är fel.

Annons

Det pågår ett kulturkrig om våra städer. Det har pågått sedan 1930-talet och förs mellan en pöbelaktig allmänhet och en upplyst elit. Åtminstone om de senare får definiera sig själva. Runt 1930 slog modernismen igenom som estetiskt ideal i Sverige, vilket kom att sätta avtryck inte minst inom arkitekturen och stadsplaneringen. Inom loppet av några få år bytte i princip hela den svenska arkitektkåren kollektivt stilinriktning, från 20-talsklassicism till funktionalism. Helomvändningen var politiskt sanktionerad – socialdemokraterna som vid den här tiden hade inlett sitt halvsekellånga maktinnehav hade upphöjt det funktionalistiska idealet till sitt.

Men det var inte bara nybyggena som påverkades – det gamla skulle rensas bort, eller saneras som det med tidens kusliga vokabulär kallades. Hus från före modernismen skulle rivas och ersättas av det nya idealet. I Stockholm skulle sekelskiftesbebyggelsen på Norrmalm, Östermalm och i Vasastaden få ge vika för funktionalismen. De vackra jugendhusen längs Kungsträdgårdens norra sida revs så sent som 1970 som en del i Norrmalmsregleringen och ersattes av den statliga PK-bankens skära koloss.

Men också runtom i landet fick grävskoporna gå fram över de klassiska stadskärnorna. I Malmö revs nästan hela den gamla stadskärnan. I Anders Wahlgrens dokumentärfilm När Domus kom till stan från 2004 skildras hur lokala politiker i 14 svenska städer i nära samarbete med KF beredde plats centralt åt de nya Domusvarushusen. Osentimentalt revs den vackra äldre bebyggelsen – som av politrukerna i kommunhusen ansågs symbolisera det gamla klassamhället – och ersattes av fyrkantiga betonglådor. Att enbart lägga skulden på socialdemokraterna vore dock att förenkla – inspirationen hämtades ofta från USA där företagen, framförallt inom bilindustrin – var de främsta förespråkarna för det funktionalistiska idealet.

Att modernismen fortfarande, många årtionden efter dess storhetstid, håller vårt land i ett järngrepp märks inte minst på den tröttsamma modernistiska likriktning som råder bland större nybyggen. Till de prestigefyllda arkitekttävlingarna är det enbart representanter för samma stil som bjuds in och vid uppförande av nya bostadsområden eller kontorskomplex är det alltjämt samma modernistiska lådor som återkommer. Inte ens den borgerliga majoriteten i Stockholm har vågat gå emot det modernistiska idealet och applåderar det nya Nobelcentret som planeras vid Nybroviken.

Ibland hör man argumentet om att alla nya hus blir ifrågasatta men älskade efter hand. Det är fel. Klassicism tenderar att vara populär när den byggs och fortsätta vara så, medan modernistiska kolosser som nya Klara förblir oälskade ännu efter fyra decennier. Inte ens gamla kulturvärden slår man vakt om. För att bygga nämnda Nobelcenter planerar man att riva ett kulturminnemärkt tullhus, och nyligen lät man spränga ett kulturminnesmärkt klocktorn för att ge plats åt den nya Hagastaden.

I Uppsala planeras ett sju våningar högt brutalmodernistiskt kontorskomplex precis bredvid det gamla renässansslottet och utanför Sundsvall pågår en kamp om de gamla villorna i Petersvik. Det pågår en kulturkamp om våra städer. Vilken typ av stad vill du lämna efter dig till kommande generationer?

Lars Anders Johansson

Annons