Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars Anders Johansson: Journalistiken – nu ännu sämre

2015 var året då den agendasättande journalistiken blev på modet.

Annons

Åsiktsdriven journalistik är givetvis ingenting nytt. Skillnaden är att den tidigare varit förbehållen ledarsidorna och i viss mån kultursidorna. Enligt den liberala presstraditionen är nämligen rågången mellan nyhetsförmedling och opinionsbildning central. För att läsaren/tittaren/lyssnaren skall kunna känna tilltro till de uppgifter som presenteras som fakta krävs en tydlig varudeklaration för vad som är fakta och vad som är åsikter.

Opartiskhet och saklighet är grundstenarna för detta förtroendekapital, på vilken nyhetsjournalistiken vilar. Börjar allmänheten misstänka att nyhetsurvalet gjorts för att gynna eller missgynna särskilda intressen eller driva vissa åsikter undergrävs förtroendet snabbt.

Inom den anglosaxiska medievärlden finns uttrycket publish and be damned som syftar på att en nyhet som lever upp till kriterierna för nyhetsvärde och allmänintresse skall publiceras, även om det kan göra människor upprörda och få konsekvenser för politiken eller intressegrupper.

I Sverige talar vi om konsekvensneutralitet. Begreppet myntades av journalisten Erik Fichtelius på 80-talet och har sedan dess blivit vedertaget som utgångspunkt för svensk nyhetsjournalistik. Fichtelius definierade begreppet sålunda: Är nyheten sann och relevant, alltså viktig för publiken, så ska den publiceras oavsett om det är bra eller dåligt för en viss stat, politiker eller affärsverksamhet. Reportern ska inte ha som avsikt att uppnå en viss effekt eller politisk åtgärd med sin rapportering.

Konsekvensneutraliteten är givetvis inte absolut. Varje dag värderar enskilda journalister och ansvariga utgivare konsekvenserna av sin rapportering. Konsekvensneutraliteten är, i likhet med sakligheten och opartiskheten, ett eftersträvansvärt ideal mot vilken journalisten och utgivaren strävar i sitt dagliga arbete.

När det numera debatteras inom journalistkåren, senast på Publicistklubben i måndags, huruvida konsekvensneutraliteten spelat ut sin roll handlar det inte om att man skall börja värdera konsekvenser, utan om att man överger sitt ideal och ledstjärna. Den agendasättande journalistiken riskerar att bli den liberala presstraditionens undergång.

De så kallade alternativa medier som dykt upp på senare år och som konkurrerar med de traditionella medierna på nätet, behöver varken helga konsekvensneutraliteten, opartiskheten eller sakligheten. Om de traditionella medierna tror att de skall möta konkurrensen genom att överge sin mest grundläggande konkurrensfördel, trovärdigheten, begår de ett ödesdigert misstag.

Människor söker sig inte till de alternativa nyhetsförmedlingarna för att de tror att de är sakligare, mer opartiska och trovärdigare än de etablerade medierna, utan för att de upplever att de senare har blivit lika dåliga.

Annons