Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Långvind by the sea

/

På 1600-talet gick Långvind från jordbruksbygd till järnbruk. Nu är det mer än hundra år sedan den sista masugnen gick men Långvind lever.
Med storskogen i ryggen och Bottenhavet för fötterna är halvön ett paradis som lockar med sin storslagna herrgård, gamla bruksbyggnader, Norrlands största fritidsby och orörd natur vid havet.

Annons

"När jag var liten bodde 130 personer här på bruket. I dag är det tio."

Om Ljusneborna varit bättre på att framställa järn hade Långvind aldrig blivit en bruksort. Men faktorn vid gevärsfaktoriet i Söderhamn var missnöjd med järnet från Ljusne. Det var 1600-tal, Sverige var en stormakt och staten behövde vapen av god kvalitet. Tillsammans med bergmästaren Petter Svedberg ansökte han hos kungen om att få anlägga ett järnbruk vid kusten, vid Långvinds strömmar. Dittills hade området varit ett vanligt jordbrukslandskap, fyra byar i Enångers socken med anor från medeltiden. Byn närmast havet hette Långvind. År 1687 fick man privilegiebrev och tre år senare startade tillverkningen av järn.

Malmen kom med båt från Utö gruva i Sörmland. Det var inte tillgången på malm som avgjorde var ett järnbruk etablerades. Det var tillgången på skog. Malmen kunde transporteras, värre var det med det för järnframställningen så nödvändiga kolet. Det skakade sönder om det fraktades långa vägar. Traktens bönder fick i uppdrag att kola, ända upp till Trönö kolade de åt Långvind.

I dag är det svårt att föreställa sig aktiviteten på bruket under 1700- och 1800-talet. Nu strosar turisterna genom den gamla lindallén innan de slinker in på Restaurang Bränneriet, belägen i det vitkalkade stenhus som en gång hyste brukets brännvinsbränneri.

Lika svårt är det att föreställa sig ryssens härjningar i trakten 1721.

– I maj kom de hit och brände bruket och byarna längs vägen, berättar Carl Erik Tottie, delägare och brukets grand old man.

– De skickade en patrull med fyra kosacker till Enångers kyrka. När en blev skjuten gav de sig av. Den döde begravde de på Leskär i Enångers skärgård.

Bruket byggdes upp igen och drevs med varierande framgång till slutet av 1800-talet.

För landets järnbruk var 1800-talet ett århundrade som bjöd på såväl framsteg som bakslag. Nya metoder utvecklades för järnframställning men de krävdes stora investeringar, vilket resulterade i att många bruk upphörde. Långvind lades ner 1890 men masugnen stod ju kvar och under perioder arrenderades den av andra bruk.

– Sista gången masugnen gick var 1902, då var min mamma fem år, hon kom ihåg att hon såg eldsflammorna slå ut inifrån ugnen, berättar Carl Erik Tottie.

När järnepoken tog slut gick bruket tillbaka till modernäringarna, jord- och skogsbruk.

– När jag var liten, på 1920- och 1930-talet bodde 130 personer här på bruket. I dag är det tio.

Lantbruket lades ner i slutet av 1950-talet och sedan dess har bruket stått på ett enda ben: skogen.

 

"Jag blev begeistrad i skönheten"

Elina Mytnik fick ögonen på Långvinds herrgård redan på 1970-talet då hon ofta var ute på Korsholmen med sin familj.

– Jag blev begeistrad i skönheten, säger hon när vi sitter på herrgårdens punchveranda och dricker förmiddagskaffe en solig dag i juli.

Herrgården byggdes i slutet av 1700-talet och var då ett helt vanligt hus, en hälsingegård. Det var när familjen Söderhielm tog över bruket i slutet av 1800-talet som huset byggdes om och fick sitt herrgårdsutseende enligt tidens mode.

I mitten av 1970-talet avyttrades herrgården från bruket och var under ett par årtionden först pensionat och sedan behandlingshem. Sommaren 1997 bjöds den ut till försäljning och av ren nyfikenhet gick Elina Mytnik på visningen. Hon ville se herrgården från insidan.

– Det var gripande, berättar hon. Efteråt fick jag huvudvärk i två dagar.

Men något köp blev det inte

På höstkanten året efter skulle herrgården säljas på exekutiv auktion. Elina gick på ytterligare en visningar och upprördes över spekulanter som övervägde möjligheten att riva herrgården, sälja kakelugnarna till Tyskland och stycka upp parken till tomter.

Det slutade med att makarna Mytnik köpte herrgården, och räddade den åt framtiden.

– Då fanns de lite romantiska föreställningarna om att anordna konstnärsläger här, säger Elina och ler vemodigt.

Drömmarna kolliderade snart med krass verklighet. Taket läckte och punschverandan var perforerad av hästmyror. Elina hade tänkt sig att upprustningen av huset skulle ta ett och ett halvt år, nu har det gått tio och den är fortfarande inte avslutad.

När taket var bytt och verandan rustad stod bottenvåningen på tur. Den hade moderniserats på 1970-talet enligt rådande inredningsmode. Av tapeter och målerier från 1800-talet fanns inte mycket kvar.

– Nu har vi satt vår prägel på de ytorna säger Elina och visar runt i den sobert renoverade nedervåningen.

Övervåningen är i stor sett intakt från ombyggnationen i slutet av 1800-talet och i en liten skrubb hittade man för fem år sedan en antikvarisk skatt – rester av en tapet från sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talet.

Herrgården förvaltas i dag av den ideella föreningen Långvinds herrgårds kulturförening som lägger mycket energi och tid på det gamla huset, parken och verksamheten. Under somrarna visas herrgården för besökare som bokar visning i förväg. Året runt arrangeras middagar, luncher och fester av skilda slag. Och den som inte är rädd för herrgårdsspöken kan sova över.

Det vilar en stillsam tidlöshet över Långvinds herrgård; huset, parken, lusthuset, dammen – det är som ... som en dröm.

 

"Jag har varit här sedan 1975, jag är en inventarie."

Fritidsområdet ligger en halvmil söder om Långvinds bruk. Marken styckades av från bruket i mitten av 1960-talet. Fram till sommaren 1967 fanns bara tre fritidshus i området, då fastställdes den nya byggnadsplanen som i första etappen omfattade 340 tomter. I dag är 287 bebyggda. I en andra etapp styckades ytterligare 99 tomter av på Korsholmen, av dem är 33 bebyggda.

Långvind är faktiskt ett av de allra största stugområdena i hela Norrland, men trots det råder här en tallsusande stillhet.

– Visst har man närhet till grannar, och vill man umgås så finns möjligheten, men det väljer man själv. Det är väldigt gemytligt här, jag tycker det är fantastiskt, säger Lennart Sundberg som är vice ordförande i Långvinds samfällighetsförening.

Fritidsområdet är sin egen lilla värld. Där finns allt man kan önska för en semester i perfekt balans mellan vila och verksamhet: sjö och hav att fiska i; skogar för strövtåg och bärplockning; badstränder, fotbollsplan, tennisbanor, minigolfbana och en liten sommarbutik.

Men Långvind lever året om, inte bara på sommaren. I området finns 22 hushåll som är permanentboende, och fler blir det. Lennart Sundberg bor i Hudiksvall över vintern, men när våren kommer flyttar han till stugan. Han har liksom rotat sitt liv här bland tallarna, nära havet.

– Jag har varit här sedan 1975, jag är en inventarie.

Många stugägare kommer annars från Mälardalen. De köpte stugor när området etablerades, berättar Lennart. Men med åren har även hälsingarna också upptäckt Långvind. Och att området är omtyckt råder det ingen tvekan om. På fyra år var inte en enda stuga till salu, något som ändrades förra sommaren då ett tiotal stugor såldes.

Enångersåsen är en rullstensås som avslutas med en långsträckt udde som är så säregen att den sedan drygt 20 år tillbaka skyddas som naturreservat. Snäckens naturreservat. Reservatet ligger alldeles bortom badstranden vid Snäckenbadet.

Sedan udden började resa sig ur havet i slutet av 1600-talet har vågorna format strandvallar längs stränderna. Längre upp växer en vindpinad tallurskog ur en bädd av mossa, lavar och lågt ris. Området är känsligt och besökare uppmanas att hålla sig till stigarna för att inte skada den känsliga markvegetationen. Men det gör man så gärna. Andäktigt vandrar man stigarna in bland tallarna där tiden går mycket, mycket långsamt.

Mer läsning

Annons