Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Långt till Rosenbad

/

Någon gång de närmaste dagarna – kanske till och med i dag – kommer regeringen förhoppningsvis att kunna presentera formerna för det fortsatta svenska deltagandet i den av FN beslutade Libyen-insatsen.
Mycket tyder på att man till slut kommer att lyckas komma överens med Socialdemokraterna, trots att det ett tag såg mer eller mindre omöjligt ut.

Annons

Faktum är ju att Socialdemokraterna har hattat fram och tillbaka och beskeden från partiledaren Håkan Juholt, utrikespolitiske talespersonen Urban Ahlin och försvarspolitiske talespersonen Peter Hultqvist har varit olika nästan varje gång som de öppnat munnen för att uttala sig i frågan.

När det gäller insatsen i Libyen har Socialdemokraterna varit konsekvent inkonsekventa.

Ändå försöker Juholt ge sken av att Socialdemokraterna hela tiden haft samma inställning i frågan och att det nu skulle vara så att regeringen har tagit intryck av Socialdemokraternas argumentation och därmed ändrat sin inställning.

Det är direkt löjeväckande. Både att Juholt hävdar att så skulle vara fallet och att han tror att någon utanför hans parti skulle få för sig att tro på hans beskrivning av hur det här har utvecklat sig.

Att frågan är besvärande för Juholt märktes tydligt den gånga helgen. Både i SVT:s Agenda och Ekots lördagsintervju. Det är heller inte särskilt gynnsamt för honom att så mycket fokus läggs på en fråga där han uppenbart har trampat i klaveret redan från början, men ändå fortsätter att dra foten upp och ned så att det blir etter värre.

Det är också högst tveksamt om det är en vinnande strategi att gå på så tvärsäkert som Juholt gjorde i lördagsintervjun, där han också sin vana trogen levererade den ena onelinern efter den andra. Utan att för den delen svara riktigt tydligt och konkret på de frågor som ställdes.

Risken är påtaglig att Juholt genom detta sätt att agera snart råkar ut för ännu ett betydande klavertramp. Något han inte har råd med.

Åtminstone inte om han vill kunna dra nytta av och förstärka den positiva trend i väljaropinionen som Socialdemokraterna just nu upplever. Även om stödet egentligen inte är större nu än vad det var i höstas då situationen betraktades som katastrofal.

En del journalister och så kallade politiska analytiker har till och med fått för sig att Håkan Juholt skulle ha blivit statsminister om det var val i dag. Det är emellertid att dra allt för långtgående slutsatser av den senaste tidens opinionssiffror.

Den alldeles uppenbara invändningen är ju att Juholt än så länge inte har presenterat något som ens kan liknas vid en sammanhållen politik, till vilken alltså väljarna skulle kunna ta ställning. Så naken på politiska besked som Juholt nu står skulle han aldrig klara en valrörelse. Även om han förvisso i det närmaste går på som om han befann sig i slutspurten av en sådan.

En annan viktig invändning – faktiskt i princip lika uppenbar – är att dryga 30 procent inte på långa vägar räcker för att bilda regering. Juholt skulle säkert utan större problem kunna få stöd för att fälla alliansregeringen, men därifrån till att själv få bilda regering är det långt.

Det rödgröna samarbetet är avslutat och Juholt står därmed utan regeringsalternativ. Det finns ingenting som säger att Miljöpartiet per automatik sätter sig i en regering med Juholt som statsminister.

Ännu mindre troligt blir det om även Vänsterpartiet i så fall ska vara en del av en sådan regering.

Det är säkert så att Juholt drömmer om att bli statsminister. Men i såväl praktik som handling är han långt därifrån.

Mer läsning

Annons