Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Långt ifrån frid och fröjd

Jag har med intresse följt den senaste debatten om vårdplatsbristen i Sverige som försiggått dels i radioprogrammet Kaliber, dels i dagspressen bland annat i hälsingetidningarna.

Annons

Från det jag började som ung oerfaren doktor 1971 och fram till dessa dagar har platsbristen ständigt varit på tapeten. När jag började så hade kirurgen som då även omfattade ortopedi omkring 120 platser, och det fanns dessutom en omfångsrik långvårdsklinik som tog hand om eftervården för en hel del patienter. Nu finns det omkring hälften av dessa platser kvar och långvårdskliniken är ett minne blott.

Kirurgin har under denna tid genomgått en enorm utveckling, där kanske femtio procent av ingreppen görs i öppen vård det vill säga utan behov av vårdplatser. Även de ingrepp som fortfarande görs inneliggande har rationaliserats och vårdtiderna förkortats. Mycket görs med så kallad titthålskirurgi, kärlkirurgin liksom urologin har genomgått en fantastisk utveckling och vårdplatsbehovet minskat drastiskt. Dessutom finns det numera ett utvecklat samarbete med kommunen som inte fanns tidigare.

Varför har vi då dessa problem med överbeläggningar? Befolkningen har blivit mycket äldre och vi gör ingrepp för att förbättra och förlänga livet på multisjuka personer som man inte skulle drömma om att göra för fyrtio år sedan. Samtidigt har vårdplatserna minskats med mer än femtio procent. På de platser som finns kvar vårdas de som absolut inte kan eller i alla fall inte bör skickas hem och vårdtyngden och kraven på personalen är mycket stor. Marginalerna finns inte vilket innebär att våra korridorer fylls med sjuka och patienter läggs in på vårdavdelningar som inte är specialiserade för exempelvis kirurgi. Intensivvårdsavdelningarna är ständigt fullbelagda, och så vidare.

På min tid som läkarchef uppmanade jag mina medarbetare att skriva avvikelserapporter när platsbristen hotade säkerheten. Jag skickade in dessa till den dåvarande sjukhusledningen men fick ingen reaktion alltså inte ens en utredning gjordes vad jag vet.

Det var känt även på denna tid att den industrialiserade världen har lågt antal vårdplatser och Sverige lägst av alla dessa länder. Vårt landsting tillhörde bottenskiktet även för några år sedan. Det är då närmast löjeväckande att få höra på radio ett landstingsråd komma med bortförklaringar och läsa att Kjell Normann som nu är tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör men som på slutet av min arbetskarriär var divisionschef för kirurgin påstå att allt är frid och fröjd i princip.

Situationen har varit och är synnerligen allvarlig sedan flera år tillbaka. Patientsäkerheten är i fara och arbetsmiljön för sjukvårdsarbetare är på många håll bedrövlig. Det är märkligt att debatten i stort sett uteblivet fram till nu och att ansvariga myndigheter såsom till exempel Socialstyrelsen eller arbetsmiljöverket hittills verkar helt handlingsförlamade.

Kjell Lundberg, Forsa

Fd överläkare i kirurgi

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel