Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kyrkan överges i deklarationstider

Så här års är det många som väljer att lämna Svenska kyrkan. Deklarationspapperen kommer, och man får svart på vitt vad man betalar till kyrkan, utöver begravningsavgiften som ska betalas av alla.

Annons

Kyrkans egen statistik har under många år visat ett sjunkande antal medlemmar. År 1988 var drygt 90 procent av Sveriges befolkning medlemmar i Svenska kyrkan. 25 år senare, 2013, var 65,9 procent av befolkningen medlemmar. År 1972 var motsvarande procenttal 95,2 procent.

År 1999, det sista året före statskyrkans avskaffande, valde hela 33 000 personer, varav många dubbelanslutna frikyrkomedlemmar, att lämna kyrkan. Året efter var siffran, enligt uppgifter ur kyrkans statistik, nere i 13 000 utträden. Sedan dess har minskningen planat ut men ändå fortsatt, i sakta mak men med stadigt fallande kurva, och speglar en bild där en allt mindre del av befolkningen tillhör Svenska kyrkan.

Många andra faktorer ligger bakom utvecklingen. Det finns en ökande invandring av människor som tillhör andra religioner och trossamfund, och sedan 1996 föds man inte längre in i Svenska kyrkan utan ansluts genom dopet. I samband med kyrkovalet kommer som regel också en våg av utträden. Under september 2013 lämnade 17 000 personer Svenska kyrkan, jämfört med 5 000 i augusti.

– Man får ett röstkort, och blir medveten om att man faktiskt är medlem. Den som har en svag relation till kyrkan blir påmind om detta, och går många går ur, förklarar Mats Lagergren, pressekreterare vid Uppsala stift.

En annan faktor är att de religiösa sederna försvagas i allmänhet, konstaterar Mats Lagergren, och så är det det där med deklarationen där medlemsavgiften noteras och begrundas. Kostnaden blir också föremål för diskussioner, vilket kan avspegla sig i flera utträden inom en begränsad krets av människor, säger Pär Stenberg, kyrkoherde i Enånger-Njutångers församling:

– Man kan ju se tydligt att man talar om det till exempel på arbetsplatser. Kommer det ett helt gäng utträden från en arbetsplats är det ganska självklart att man har haft diskussionen där.

Någon diskussion med kyrkan före utträdet blir det däremot ytterst sällan, enligt Pär Stenberg. Man fattar sitt beslut, och man skickar ett brev och tackar för sig. Som församlingens präst står man inför fullbordat faktum, och kanske med en del frågor.

– Men jag har ingen rätt att ställa några frågor. Vad vi gör är att vi skickar ett brev, berättar om vår verksamhet, och talar om att den personen alltid är välkommen tillbaka till oss, säger Pär Stenberg.

I Enånger-Njutångers församling har minskningen av antalet medlemmar legat på ungefär samma nivå under de senaste åren. Ett tjugotal lämnar kyrkan, övervägande yngre medelålders, och två, tre personer begär inträde. Några församlingsbor dör och bidrar till minskningen, och in kommer i stället de som döps.

Å andra sidan kan man se ett ökat intresse för andlighet och för att besöka gudstjänsterna, säger Pär Stenberg.

– Det är allt fler som går i kyrkan. Det har hänt något de senaste åren, åtminstone här hos oss. Det finns en ökad nyfikenhet, och bland de yngre diskuterar man mer än förr kristna frågor. Det har varit en trend att lämna kyrkan, men vi ser att det finns ett stort andligt behov.

Många söker sig till nyandliga rörelser av skiftande slag, men trots det och trots vikande medlemstal tror Pär Stenberg på kyrkans framtid.

– Vi har kanske inte alltid varit så bra på att svara upp mot människornas behov. Vi har kanske bara gått på i de vanliga spåren. Det är lättare att skicka en missionär till ett annat land än att missionera hemma i sin egen församling. Vi kanske måste rannsaka oss och renodla. Men Gud är överraskningarnas Gud, och vi kanske måste ner på noll för att kunna bilda något nytt. Så känns det här hos oss. Vi har varit ner och vänt.