Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vittne från Hälsingland till Ådalen -31

/
  • Militär på post vid stuveribarackerna i Ådalen, har Konrad Östberg skrivit vid denna bild i sin bok Ådalshändelserna 1931, som kom ut direkt efter.Kapten Mesterton som gav order om eld, befann sig en bit bort.
  • Gravstenen på Gudmundrå kyrkogård i Kramfors för Viktor Eriksson, Evert Nygren, Erik Bergström, och Eira Söderberg, fyra av de fem som sköts till döds 14 maj 1931. Sture Larsson från Västervik begravdes i hemorten.Stenen bär Erik Blombergs Gravskrift: Här vilaren svensk arbetarestupad i fredstid.Vapenlösvärnlös.Arkibuseradav okända kulor.Brottet  var hunger.Glöm honom aldrig!
  • En av de unga männen i keps till höger är det nu 91-åriga ögonvittnets bror. Han står på den klassiska bilden från Ådalen -31 och tittar på demonstrationståget i Knäfta, på väg mot Lunde.
  • 14 maj 1981 avtäcktes Lenny Clarhälls bronsskulptur som minnesmärke över de stupade i Ådalen 1931.

En 91-årig dam som numera bor i Hälsingland träder för första gången fram och berättar sina minnen från dödsskotten i Ådalen 1931.

Annons

I lördags 14 maj var det 80 år sedan fem svenska arbetare sköts till döds av militär i Ådalen 1931. De demonstrerade mot sänkta löner och att strejkbrytare sattes in för att göra deras jobb under strejken.

En av dem som såg allt hända var min far Nils Hedquist. Om det skrev jag här på kultursidan i fredags 13 maj.

Samma dag söker en dam mig via tidningens växel. Jag ringer upp henne hemifrån när jag har tid att prata. Det är jag glad för, hon har en fantastiskt historia att berätta, visar det sig. Men hon vill vara anonym i tidningen.

Hon förklarar att hon minns mina föräldrar, mest min pappa. Och så farfar som hade affären på vars glasveranda pappa stod och såg hur militären gav eld mot demonstrationståget.

- Jag stod faktiskt närmare än din pappa, säger hon. Hade jag sträckt ut handen hade jag nästan tagit i Mestertons häst.

Jag känner hur jag blir alldeles svettig. Det kan inte vara möjligt!

- Min kusin och jag stod på stenmuren vid grunden till min fasters och farbrors hus. De bodde i huset bredvid affären, förklarar hon. Mellan husen var det kanske 25–30 meter, det är svårt att uppskatta, det var så länge sedan. Där gick det in en stig och där stod Tore Andersson, han som blåste Eld upphör på sin trumpet.

Efter den dagen vill hon inte höra Internationalen.

- Den tycker jag inte om. Det var den som Väja-Dynäs blåsorkester spelade då. De gick först i demonstrationståget.

Det är oerhört starkt att höra henne berätta, jag nästan håller andan för att kunna koncentrera mig. Jag rafsar åt mig ett kuvert att anteckna på.

Jag frågar om hon minns vad hon kände när kapten Mesterton på hästen gav order om eld och militärerna började skjuta in i folkmassan.

- Jag kunde inte prata efteråt. Blev stum, skulle man ha sagt i dag. Man var rädd, rädd.

Hon minns inte vad hon gjorde direkt efter skotten, när paniken brutit ut och döda och skadade segnade ned. Och när Tore Anderssons trumpet, några meter från henne och kusinen, fått stopp åtminstone på skjutningen. Han bytte sedan namn till Alespong.

- Min kusin och jag, vi var så rädda. Jag tror vi sprang och gömde oss, säger hon. Det jag minns tydligt är att mamma och jag gick hem sedan genom skogen mot Strömnäsviken.

I dag är hon 91 och ett halvt år och bor i Hälsingland sedan mitten av 1950-talet. Hon var tolv år då, på Kristi himmelfärdsdagen 1931.

1936 lämnade hon Strömnäs för gott, i dag har hon inga anhöriga kvar i Ådalen. Men en kamrat från barndomen bor på samma ort, de har nära kontakt.

Vi pratar om mina släktingar, som hon känner till på bägge sidor. Hon växte upp i Strömnäs, granne med mina morföräldrar och nämner namn på personer jag hörde talas om i min barndom och jag känner hur rörd jag blir.

Så kommer vi in på den historiska händelsen igen. Jag hör att det är jobbigt för henne, när minnena kommer tillbaka.

- Min bror var en av dem som stod och tittade på tåget i Knäfta, säger hon. Han finns med på bilden där man ser tåget ringla sig genom dalen. Min bror är en av dem med keps som står i klungan vid vägen.

Brodern dog i höstas, han blev 96 år gammal.

När hon läste min berättelse om de dramatiska händelserna för 80 år sedan kom allt tillbaka till henne igen. Jag är verkligen glad att hon bestämde sig för att ta kontakt med mig.

Men hon vill inte att jag kommer och intervjuar henne. Hon vill inte framträda i tidningen. Jag berättar att det ville inte min pappa heller, inför 70-årsminnet.

Däremot går hon med på att jag får återberätta. Hennes minnen från den dagen när hon som 12-åring var en av de få som stod allra närmast officeren som gav order om eld mot demonstrerande svenska arbetare.

Hon hade nästan kunnat röra vid hästen han satt på.

CHRISTINA HEDQUIST

Fotnot:

När jag ringer och läser upp texten ovan framför hon sin väninnas önskan att jag ska ringa upp även henne. Hon är Strömnäsflickan som var min yngsta mosters mycket goda vän under barn- och ungdomsåren. Det är cirka 40 år sedan de träffades senast. Nu kan de få kontakt med varandra igen.

Mer läsning

Annons