Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visdomens diktare

/

Visdom är det viktigaste inslaget i Wislawa Szymborska nya diktsamling "Här". Det kan låta kantigt och förnumstigt, men är sant. Det är en så liten diktsamling, det vore fel att kalla den tunn eftersom den har ett enormt djup, men det är bara nitton dikter allt som allt. Nyutgiven i Polen, översatt av Anders Bodegård, den oundgängliga länken mellan svenskt och polskt. Han gör därmed den diktade världen lite större, lite mer angelägen.

Annons

Allting låter enkelt, flanerande enkelt. Szymborskas känsla för den avgörande detaljen låter det omgivande rummet vara väldigt vanligt, utan vidare krusiduller. Varför ska man exempelvis tycka att Vermeer, den holländske målaren, är viktig i någon mening? Jo: "Så länge kvinnan där på/ Rijksmuseum/samlad, i målad tystnad,/dag efter dag häller/ mjölken ur kannan i bunken/ förtjänar inte Världen/ världens undergång".

En kristalliserad mening, undret i att någonting alls finns till, konsten, tiden och att det finns mjölk att hälla i denna värld. Eller dikt att skriva om detta faktum, världen förtjänar att finnas. Från det enkla (betraktandet) drar hon en av dessa sina evighetslånga linjer, det är väldigt vackert.

Enkla rader, lättlästa, men försedda med tvära vändningar som gör läsningen hisnande. I en dikt möter den åttiosexåriga diktaren sitt tonårsjag och känner en hel del utan att riktigt känna igen sig. En stickad halsduk från en tidigare generation binder dem samman, inte så mycket mer, det allra mesta från tonåren försvinner ju, kanske med undantag av kroppens ben. De kvarstår, krumma.

Hon är så gångbar, jag tänker på orden universell giltighet, som brukas om Unescos världsarv. Szymborskas poesi har den giltigheten, den helar världen, visar hur människan finns som en överallt igenkännlig spegel av sin verksamhet. Hon tar aldrig till den sentimentala civilisationskritik som vore ett näraliggande alternativ utifrån polska erfarenheter, tvärtom. Den vilar tryggare hos poeter utan koppling till de uppenbara katastroferna.

Det är lugnt och sent i livet, transcendensen får allt att klarna.

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons