Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilken kärlek till dialekten!

Nog visste vi att det fanns ett intresse för mål och dialekter, men föga anade vi kraften.

Annons

Tusentals läsare har engagerat sig i att samla in ord, rösta, lyssna, diskutera. Här intill finns ett litet urval bland alla de brev och reaktioner som kommit till kulturredaktionen medan serien Mål i mun har pågått. Till detta kan vi lägga alla de intressanta diskussioner som tagit fart med anledning av artiklar och TV-inslag. Det har varit glada, kunniga, nyfikna, smarta reflektioner på hur språket speglar oss och tiden. Fast ett av samtalen gjorde mig djupt förstämd. Det kom från en man som flyttat från sin hembygd i Jämtland. Länge fortsatte han att tala mål när han kom ”hem”, men så blev han en gång blev brutalt tillrättavisad av en självutnämnd expert på jämtska. Det var inte rätt”. Det var inte genuint nog. Det dög inte.

- Sedan dess pratar jag bara rikssvenska, sa han, och nog hördes det på tonen att det handlade om en förlust.

Fundamentalism finns i många frågor, också i den här. Kanske är det i högsta välmening som språkpoliserna vaktar på den egna dialekten och vill hålla den ”ren”. Men i realiteten blir det förstås ett effektivt sätt att täppa till munnen på oss andra och därmed bidra till att de språkliga särdragen förtvinar.

Språk lever av att användas. Bara du kan äga din röst och ditt sätt uttrycka dig.

Så prata på! Och om någon är där med pekpinnen kan man alltid påminna om att ordet ”dialekt” (som faktiskt är rena grekiskan) inte betyder något annat än att just ett ”sätt att samtala”.

Mer läsning

Annons