Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför är den gode dum?

/

Lasse Ekstrand tackar Robert Musil för en skön svindel.

Annons

Robert Musil skrev ett av 1900-talets viktigaste, modernitetsreflekterande verk, Mannen utan egenskaper. Delvis postumt utgivet, Musil gick bort redan 1942, blott sextiotvå år gammal. Att förknippa honom med humor, skulle jag tidigare inte ha gjort. Definitivt inte den beska humor som landsmannen Thomas Bernhard briljant kunde excellera i och som raderade ut alla ens försvar.

Det österrikiska, intellektuella sinnelaget – vad nu det är – finns dock hos Musil, liksom hos Bernhard. Och varför inte den högst egensinnige Wittgenstein. På ett omisskännligt sätt, utan att det är enkelt att sätta fingret på vad det mer exakt är.

Kanske kunde man också kalla den centraleuropeisk. Den mentalitet som åtminstone en gång fanns och krävde kaféer och offentligheter som vi sena tiders intellektuella, vi som vägrar kalla oss något annat, bara kan drömma om. På samma gång melankolisk och lättsam. Eftersinnande och slagkraftig.

Allvarsmannen Musil som humorist? Vad ger ni mig för det? Han höll ett föredrag i Wien vid två tillfällen i mars 1937. Dumdristigt – förlåt, jag kunde inte låta bli – valde han dumheten som sitt vidlyftiga ämne. Det är nästan alltför frestande att misstänka, att de bruna hordernas triumftåg styrde val av ämne. Ganska snart måste han med sin judiska hustru emigrera.

Genom att lyhört lyssna av när dumheten omtalas i olika sammanhang, närmar han sig en bestämning, om än ovetenskaplig och oakademisk – det finns ingen teori om dumheten, säger Musil - av vad dumhet egentligen är. Konstaterar gör han, att få ord är så missbrukade, använt i tid och otid. ”Är du helt dum, eller?” ”Hur dum får man bli?” ”Den smörgåsen var inte dum.” Typ.

Det är rakt igenom underhållande, med ibland svindlande tankesprång och perspektivbyten. Musil kopplar ihop dumheten med en massa andra fenomen, till och med klokhet. Dumheten kan användas till det mesta. Kanske framförallt som mest behändig när man skall ge sig på och fördöma andra. ”Varför är den gode dum, den onde klok” som ju Almqvist retoriskt frågade sig.

Förlaget Vesper, som publicerar Musils föredrag med ett utmärkt efterord, förtjänas hedras för sin dumdristiga – förlåt igen – essäutgivning. Seriösa texter i en ytlig samtid. De gör det inte lätt för sig. Som andra i den förtvinande bokbranschen – dumt nog.

Plötsligt ser jag min morfar framför mig och hör honom muttra: - Man får inte vara dum. För då kan man bli bas.

Jag har citerat det många gånger, inte ens kunnat låta bli i närvaro av humorbefriade chefer.

Dumt nog.

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons