Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vägra underkasta dig säsongernas enfald!

/

Kristian Lundberg tipsar om läsvärd samtida nordisk lyrik.

Annons

Bokutgivningen är dessvärre ofta styrd av två säsonger. Denna klyvnad består av höst och vår. Runt dessa egentligen helt inadekvata tidsangivelser koncentrerar framför allt de större förlagen sin utgivning - vilket gör att inte minst sommartiderna i det närmaste blir tomma på nyheter. Det ger tid för omläsning. Det blir också möjligt till att närma sig utgivningen retroaktivt, inte minst ifråga om den nordiska litteraturen.

Med andra ord är det läge för en kortfattad tipslista på ett antal nordiska författarskap som alla finns tillgängliga på svenska.

Inger Christensen dog den 2 januari 2009 och kom under sin levnadstid att bli en av de avgörande och viktigaste rösterna i den danska lyriken. Hennes påverkan på den svenska samtidslyriken är markant. Hennes dikter kan bilda ett slags cirkulär berättelse. Hon skriver fram en solitär enhet. Det är inte minst tydligt i ”Alfabet”

Inger Christensen har skrivit flera diktsamlingar som arbetar på just det sättet, ofta också med ett metapoetiskt inslag. Dikten är nämligen inte bara ett avskilt stycke som hänger fritt i ett annars tyst, kallt och mörkt universum. Dikt följer på dikt, som fråga på svar som ger ny fråga och ett nytt svar. Läsaren skapas som just läsare i en sådan process. Vi blir till som läsare och människor i just också själva den cirkulära skrivprocessen. Dikten är lika mycket en del av en större helhet. Det är ett medvetet val. En litterär strategi. Inger Christensen arbetade - tycks det mig i alla fall - hela tiden med poetiken som en ofrånkomlig del av själva dikten. ”Alfabet” är en samtida klassiker.

Den första raden signalerar en slags paradistillvaro där Christensen påbörjar sin uppräkning av det hon ser. Det är typiskt att anslaget skildras med en gemen initialbokstav: "aprikosträden finns, aprikosträden finns" och vi leds så till det system av destruktivitet och förintelse som vi också rymmer inom oss. "koboltbomben finns/svept i sin kåpa/av kobolt - 60 - isotoper/vars halveringstid/garanterar dess extremt/skadliga verkan" och hon fortsätter "till intet förlorar/vi förmågan att/tänka på intet,/på inga världsliga/ting som vi/säger, när vi bara/finns till; mer finns inte att säga; vi garanterar/att vi utplånar allt, tillintetgör/allt"

Historien om väte blir naturligtvis också då historien om bomben. Vi skriver fram en synlighet, ett system och en värld som ofrånkomligt måste krossa oss. (Inger Christensen, Alfabetet, Översättning Marie Silkeberg och Ida Linde, Modernista)

Ett annat men fortfarande pågående författarskap som är värd all uppmärksamhet är Tomas Espedal - som dessvärre tycks ha hamnat i en slags radioskugga intill landsmannen Knausgård. Espedal har en självbiografisk resonerande stil som lyckas med konststycket att visa på hur etik och estetik vävs samman till det oidentifierbara vi just kallar för stil. Han är utan tvekan ett av de mest spännande nordiska författarskapen just nu och betydligt mer komplex och läsvärd än exempelvis Knausgård. På svenska har Lindelöws förlag utgivit tre av hans titlar: Bergensare, Gå, Mot konsten.

En finlandssvensk röst som litterärt har berört mig på flera sätt är Mathias Rosenlund som inte minst med sin expressiva självbiografiska stil lyckas få kombinationen estetik, etik och politik att samverka till en dynamisk treenighet. Han skriver själv så här: ”Mitt vuxna liv är en kamp för att segra över min bakgrund och mina omständigheter – en barndom i ett hem där fattigdomen ständigt hotade, ett föräldraskap vid tjugoett års ålder” och fortsätter med: ”mitt eget arbetsliv som alltid har präglats av okvalificerade snuttarbeten och utkomststöd, en position i samhällsstrukturen som jag ständigt försöker fly från och arbeta mig ut ur men som jag ändå hålls kvar i. Liksom naglad till den yta jag är född på.” Hans prosabok ”Kopparbergsvägen 20” är en arg och välbehövlig text om att vilja vara fri och upptäcka hur fastlåst man verkligen är.

En ingång man kan använda sig av om man vill ha en inblick i den pågående samtida nordiska litteraturen och kritiken är att läsa den helt och hållet nätbaserade tidskriften Floret. Tidskriften finns att läsa på www.floret.se. Det är ett av de mer spännande litterära projekten som har ägt rum under den senaste tiden. ”Floret” ger en ögonblicklig och kalejdoskopisk bild av samtiden. Men visar också på sammanhang och historia.

En personlig favorit i den yngre generationen lyriker är den danska författaren Asta Olivia Nordenhof. På svenska finns hennes diktsamling ”Det enkla och det ensamma” (Modernista) Det har blivit till en samlingstitel som till viss del också är beskrivande av innehållet – och faktiskt, till formen. Nordenhof skriver en expressiv dikt som kan tyckas vara enkel och rak i det att hon konsekvent undviker poetiska omskrivningar. Det är istället den rena raka och råa verkligheten som skall avtolkas. Det enda sättet att göra det på, tycks Nordenhof mena, är att låta allt vara just så enkelt och komplicerat som bara dikten och världen kan vara. Hon skriver en jagcentrerad dikt som hela tiden tycks vilja överskrida sina egna gränser. De ramar som trots allt finns i diktsamlingen skapar mer en klaustrofobisk känsla. Samtidsreferenser, uppväxtmiljöer, släktband, brev som skickas från världens alla hörn och där mottagaren – diktjagets döde far – aldrig kommer att svara. På det sättet skapas en slags retroaktiv rörelse där verkligheten framträder i fragmentform. Det är oavbrutet fascinerande. Och med tanke på att författaren är född 1988 finns det all anledning att förutspå en spännande utveckling av författarskapet. Det finns med andra ord all anledning att rikta blicken ut mot den nordiska bokvärlden och vägra underkasta sig enfaldiga säsongsindelningar.

Mer läsning

Annons