Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad är det som händer i det här landet?

Vad är det egentligen som händer i det här landet?
Den frågan ställde Kurt Wallander ofta. Han var huvudperson i Henning Mankells romaner och betraktade med missmod ett samhälle i förfall och upplösning. Den frågan ställer jag allt oftare mig själv. Vad vi bevittnat de senaste månaderna är att människor med makt och mycket pengar tagit sig friheten att bryta mot regler och lagar. De har i ord och handling visat att vanlig anständighet inte är något för dem.

Annons

I princip kan bankerna göra vilka skumraskaffärer som helst utan att åka fast. De betraktas som systemviktiga. Om de går omkull kanske de drar hela landet med sig i sitt fall. Därför förväntas vi medborgare skjuta till pengar för att rädda banker som tagit för stora risker.

Det sker med jämna mellanrum. Sverige skakades av en kris 1990 därför att bankerna kastade pengar till fastighetshajar som till och med kunde belåna hus som inte fanns. 2007 var det en internationell kris som orsakades av att amerikanska banker lånade ut pengar till människor som saknade möjligheter att amortera lånen. Denna senaste bankkris kostade oss skattebetalare drygt 60 miljarder kronor.

Hur kunde det bli så här? Jag läser en nyutkommen bok av journalisten Joris Luyendijk som heter ”Simma med hajar”. Han försöker förstå vad som förorsakade den stora krisen 2007, han träffar bankfolk på olika nivåer, men får inget tillfredställande svar. Han finner att ingen egentligen har koll. Verksamheten är vittförgrenad, finns ofta i många länder och har tiotusentals anställda på lönelistorna. Så länge pengar rullar in och bonusar och löner skjuter mot höjden klagar ingen.

Jag går på bio och ser filmen ”The big short” som försöker förklara krisens orsaker. De nya finansiella instrument som skapades var trubbiga, ofta obegripliga. I USA gick investmentbanken Lehman Brothers i konkurs och skakade en hel värld. I Sverige drogs banktillståndet för HQ Bank in 2010. Det berodde på att den inte ansågs vara systemviktig.

Om den affären har journalisten Carolina Neurath skrivit en insiktsfull bok (Den stora bankhärvan, Norstedts 2010), som skildrar hur bankens huvudägare förblindade av profithunger bryter mot lagar och regler. Girighet är en farlig och beroendeframkallande drog.

Det här året har nya skandaler rullats upp. Swedbank, som slukat de flesta av de gamla fina sparbankerna, hade en ledning som med lån från den egna banken ägnade sig åt fastighetsspekulationer och en socialdemokratisk styrelseordförande, Anders Sundström. som deltog i SCA:s famösa mutjakter. Han sparkade bankens vd Michael Wolf, en klassisk så kallad fokusförflyttning. Men det hjälpte inte. Vid bankens bolagsstämma häromveckan fick Sundström inte förnyat förtroende som styrelseordförande.

Det är mycket nu, tänker jag, och hinner knappt hämta andan förrän Panamadokumenten avslöjas. Drygt 400 av världens skarpaste grävande journalister har i ett unikt samarbete visat att en advokatbyrå i Panama hjälpt rika företag och människor att iscensätta världens största skatteflykt. I Sverige har Nordea, en bank en gång ägd av staten, bistått ungefär 400 kunder att smita från skatt.

Jag tittar på Uppdrag granskning, läser tidningar och försöker förstå vad som sker. Jag ser om den klassiska filmen ”Wall street” där Gordon Gecko, lysande gestaltad av Michael Douglas, konstaterar att ”greed is good” – girighet är bra – men kan den dödssynden förklara allt? Det måste finnas också andra bevekelsegrunder.

Huvudägare i Nordea är Björn ”Nalle” Wahlroos. Han är en frispråkig miljardär och äger det gigantiska godset Åminne i Finland. När han för några tiotals miljoner rustat upp huvudbyggnaden bjöd han 2007 på en hejdundrande fest. Bland de trehundra gästerna fanns Finlands president och vårt kungapar, ländernas finansiella eliter och ett stort antal kulturpersonligheter som Svenska akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl med dåvarande hustrun Ebba Witt-Brattström, och förstås den penningstinna delen av adeln. Gästernas samlade förmögenhet uppgick till tiotals miljarder kronor.

Wahlroos uttalar sig till skillnad från Wallenbergarna gärna i offentligheten. Han har understrukit att ett aktiebolag inte kan vara en välgörenhetsinrättning, om nu någon till äventyrs trott det, och att chefernas enda plikt är med alla lagliga (!) medel maximera värdet på det kapital som aktieägarna investerat. För några år sedan intervjuades han i Financial Times och slog fast att ”vi inte kan fortsätta att beskatta människorna som nu och heller inte fortsätta att tolerera stöd till fattiga och trasiga familjer”.

Wahlroos är inte ensam om sitt förakt för de svaga. Det delar han med Horace Engdahl som i sin nya aforismsamling ”Den sista grisen” berättar hur han njuter av att se tv-programmet ”Lyxfällan” som handlar om människor med dålig ekonomi:

”Höjdpunkten är när de faller i gråt vid anblicken av den samlade mängden obetalda räkningar och skyhöga räntor på lättvindiga lån. När jag ser dessa dagdrömmande våp, längtar jag efter de riktiga människorna, de fattiga och de rika, som vet vilka de är och lever utan illusioner.”

Detta säger mycket om människosynen i det moderna kapitalistiska samhället: om över- och underordning och objektifieringen av människor. Att sjuksköterskor går på knäna, att flyktingar stängs ute, att kvaliteten på undervisningen sjunker är förstås en direkt följd av att något hundratal miljarder årligen undandras skatt.

Lars Ragnar Forssberg

Mer läsning

Annons