Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vacker men förvirrande bok om ett liv på en hälsingegård

/

Kompositören Johannes Brahms "Ein Deutsches Requiem" möter livet på en hälsingegård på 1800-talet i Lillebi Habans bilderbok "En gårds requem".

Annons

Hur var det egentligen att vara kvinna och leva på en hälsingegård på 1800-talet – mitt bland den rika allmogekonsten och From-Olles fiolmusik? Konstvetaren Lillebi Habans, som växte upp i Paris men sedan några år bor på hälsingegården Westigårds i Järvsö, skulle gärna ha varit med på den tiden.

I sin bok "En gårds requiem" tar hon själv plats i en av gårdens tidigare kvinnor, Anna Jonsdotter, och följer hennes liv från vaggan till graven. Det sker i målningar och i en samling brev till en vän på gammaldags svenska, med en del dialektinslag. Först tror jag att breven är autentiska, men det blir allt tydligare att detta mer är en inlevelseprodukt, för breven är så modernt öppenhjärtiga om liv och drömmar.

Den påkostade boken illustreras med en mängd oerhört vackra fotografier tagna av författaren själv, från Westigårds och andra hälsingska allmogemiljöer, med molnmålade skåp, dräktdetaljer och målade salsväggar. Lillebi Habans, som själv är konstnär, har också målat porträtt av Anna Jonsdotter, eller snarare självporträtt, från livets olika skeden. Dessa fungerar framför allt som illustrationer i detta sammanhang, de flesta med titlar ur Ein Deutsches Requiem.

I slutet av boken finns en epost-konversation mellan antikvarierna Anders Assis på Ljusdalsbygdens museum och Lars Nylander, Hälsinglands museum om den skolade konstnären Albert Blombergsson och hans eventuella kontakter med gårdsmålarna i Ljusdalstrakten. Denna del känns lite märklig i sammanhanget, även om den säkert har relevans när det gäller forskningen kring de målare som smyckade hälsingegårdarna och hur deras nätverk såg ut. Men efter breven från Anna Jonsdotter hänger de löst utanför berättelsen om Westigårds.

Mer läsning

Annons