Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utskälld på Dismaland

/
  • Polispiketen har kört fast i poolen, solstolarna står utplacerade runt lägerelden.
  • Plötsligt hoppar späckhuggaren upp ur toaletten och jag hoppar av glädje som ett litet barn.
  • Man får köpa program av sur, irriterad personal, alla klädda i rosa västar och Disneyöron.
  • Vi ser på knivarna, vassa och oresonliga under den svävande ballongen, snart faller den, snart faller vi alla.

Kulturkossan, Maria Norén, tog flyget till England för att uppleva graffitikonstnären Banksys miss-nöjesfält Dismaland. Här är hennes rapport.

Annons

Flyg bokat, bil hyrd, körandes på vänster sida mot Banksy, initiativtagaren, vår tids Robin Hood. Jag svär högt längs den sexfiliga vägen från Gatwick mot Weston-super-Mare. Hur fan kan jag vara så hungrig och desperat, att jag åker typ 2000 kilometer för att titta på konst?

På svarta marknaden hittade jag biljett till spektaklet, lagom dyr. När jag väl är framme är det becksvart och jag checkar in på hotellet och somnar i källaren som luktar fukt med heltäckningsmattor ända in på toaletten. Med vetskapen att jag är desperat men ändå lycklig.

När verkligheten inte räcker, åker jag från Delsbo till Dismaland. Jag är naturligtvis skitnervös. Dismaland – det finns ju inte, ryktet säger just så. Ett påhitt, ett spratt, en jävligt bra idé! För det går inte att boka biljetter, hemsidan krånglar, banden som ska spela i området är yber bra och det är obligatorisk maskering av ansiktet och endast ett fåtal bilder går att hitta på nätet. Banksys Bemusementpark är bara ett lur, ett bus, ett pojkdrag.

Men plötsligt står jag där! Framför murarna med en ful-biljett i fickan. Ber nästan till gud, biljetten är väl riktig? Det får inte ta stopp här, inte nu. Köar i en timma. Världens längsta timma, i världens längsta kö, bland alla, alla, verkligen alla är där. Alla vill se.

När verkligheten inte lyckas, kan god konst slå in sanningen i en. Något yrt dock: Polispiketen har kört fast i poolen, solstolarna står utplacerade runt lägerelden. Ljudet av barn och vapen och sorl och sandslottet välplacerat och överdimensionerat och stort är det riktiga slottet som växer ur jorden och den rosa husvagnen varnar för barn. Där kan man köpa program av sur, irriterad personal, alla klädda i rosa västar och Disneyöron. Utskälld blir man överallt. Ingen ler. De ber mig sluta fotografera, se med dina egna ögon, skriker den unge mannen åt mig. De domderar och styr. Sedan ser vi alla på knivarna, vassa och oresonliga under den svävande ballongen, snart faller den, snart faller vi alla. Sedan spärrarna till bergen, till naturen, till havet. Vi kommer inte fram.

Jag är berusad, betagen och mitt blod kokar av konst som tar ställning och konst som inte viker undan för polisvåld, miljöförstöringar, flyktingarnas problematik och de ungas längtan efter döden. Jag sveps med rakt in i verkligheten, fast jag delas, klyvs och brinner. Det finns, Dismaland är på riktigt och Banksy är Robin Hood! För har jag bara vaknat upp i ett drömspel, så är det speglar på verkligheten precis utanför. För de radiostyrda båtarna kör flyktingar på havet bland lik.

Affischerna runt om i området är politiska och manar till upprop, till revolution. Ja, jag vill också revolution!

En död prinsessan Diana hänger ut ur pumpan, plötsligt hoppar späckhuggaren upp ur toaletten och jag hoppar av glädje som ett litet barn rakt in i famnen på ett skelett som kör radiobil till dånade musik som Staying alive, så skicklig och vasst, efter det babyn, konserverad, tatuerad och instoppad i en godisautomat, alltihop är konst!

Så det viktigaste av allt, massor och åter massor av människor som är där och ser och ser och ser. Tre timmar går så fort. Mitt i parken, mitt i livet är det så välarbetat, smutsigt och besvärande att jag på riktigt tror att just detta förändrar världen. Själv är jag utmanad och har tusen frågor i huvudet och känner mig som ett sockervadd av crack. Jag blir uppkäftig och politisk och tvär, jag gormar. SKÄRP OSS NU FÖR FAN!

För er som inte hann med att resa till Dismaland så vill jag verkligen bara beklaga. Eller egentligen så vill jag be om ursäkt till allt och alla för att världen ser ut som den gör och att vi gör alldeles för lite åt det, fast vi gör, men för lite. Nu och nu pågår verkligheten och den hugger inte med en hammare av skum så som konstnären gör. Världen och verkligheten är hård. Vi behöver hjälpa varandra! Och detta konststycke med 57 konstnärer är det bästa jag sett, någonsin.

Mer läsning

Annons