Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulrika Bodén: "Dialekten kommer närmare det djupt mänskliga inom oss"

/
  • Den ångermanländska visan och dialekten går som en röd tråd genom Ulrika Bodéns konstnärsskap.
  • TV-PUFF. Ulrika Bodén sjunger en ångermanländsk folkvisa –

Redan som liten fascinerades hon av bybornas sjungande, delvis obegripliga, prat. De mustiga orden som bar på så många hemligheter.
I dag har folksångerskan Ulrika Bodén nått internationell berömmelse; hon lyfte den ångermanländska vistraditionen högre än någon annan och flätade samman musiken med språkets melodi.
Men det var psalmerna på mål som fick publiken att falla i tårar.

Annons

"Psalmboka" stod det på den oansenliga lilla boken, uppspetad på en hylla på Dahlbergs bokhandel. Det var Nicke Sjödins översättning av en handfull gamla svenska psalmer till ångermanländska – eller, närmare bestämt, Junselemål.

Ulrika Bodén plockade ned den och började bläddra. Melodierna tog form, orden grep tag.

– Jag köpte den direkt, jag kände att jag bara måste få sjunga den, berättar hon.

Nicke Sjödin, som själv ägnat en livstid åt att ge upprättelse åt sin "breda och fula dialekt" och gett ut inte mindre än 18 böcker på mål, blev förtjust över förslaget. Han lovade henne på stående fot att göra ett helt program med hans psalmer.

Och publiken kunde inte få nog.

– Jag blev själv förvånad över genomslaget. Människor som grät, som kom fram efter konserten och delade med sig av sina personliga minnen. Det väckte så många saker till liv, det fanns en så stark igenkänning i psalmerna, i Nickes tolkning. Jag turnerade flera år med det programmet.

Första strofen i Nickes översättning av "Den blomstertid nu kommer" är en av hennes största favoriter:

"Nu börj’ ä på å blomme, bli farli fint å grönt

Dä’ä sommarn som ha komme, dä bli så värnt å skönt

För nu sä skene sola, på kär å kangero

Å dä bli fint på jorla, å ållting ta på gro"

– Dialekten tillför verkligen en extra dimension, den har en direkthet i tilltalet som rikssvenskan aldrig kan ha, säger hon.

– Ångermanländskan är väldigt musikalisk, orden har rötter långt ned i historisk tid. Det är som att dialekten kommer närmare det djupt mänskliga inom oss – själva livet.

Ulrika Bodén växte upp på en getfarm i Helgum utanför Sollefteå med föräldrar som var inflyttade grönavågare från mellansverige. I hemmet pratades det ingen dialekt – men byborna pratade desto mer och bredare. Den lilla flickan lyssnade, sög i sig språkmelodierna, smakade på de kärnfulla uttrycken. Blev betagen.

17 år gammal köpte hon en LP med Folk och Rackare och blev omedelbart förälskad i den vokala folkmusikens okonstlade sångsätt – de ålderdomliga och poetiska texterna, de vackra melodierna.

Och det fanns visskatter på närmare håll än vad hon kunde ana.

– Jag hittade en inspelning med Karin Sikström från Gideåberg, hon var den största traditionsbäraren i Ångermanland. Hon hade ett väldigt gammeldags sångsätt som jag anammade. Hon var också moster till Ester Isaksson, min vistant i levande livet.

Ester Isaksson, som inte bodde långt därifrån, delade frikostigt med sig av visor och minnen när hon förstod Ulrika Bodéns genuina och djupt kända intresse. En stark vänskap växte fram mellan den gamla "vistanten" och den unga lärjungen med den uttrycksfulla rösten; de sjöng tillsammans, drack kaffe, åkte spark. Och språkades vid.

– Ester har dialekten fullt ut och sjunger mycket mer på klang, hon har lärt mig så otroligt mycket. Visan tar till vara musikaliteten i språket, det är en av de stora vinsterna med att sjunga på mål.

Ulrika började gräva sig igenom en lång rad arkiv på jakt efter gamla visor. Hon hittade en bortglömd rikedom – en skatt som klingade i samma tonart som de livsvillkor den uppstått ur: De resliga granskogarna. Barfötter på barrstig. Doften av hö och ljummen mjölk. Midvinterns obarmhärtiga isgnister.

Det var en visskatt som berättade om vardagens förtretligheter med samma självklarhet i tilltalet som när det handlade om bitterljuv kärlek eller sprudlande lycka.

– Den stora lärdomen för mig har varit att jag insett var värdet i en riktigt bra text ligger. Framför allt var det Nicke som öppnade dörren för den insikten. Dialekten kan gestalta texten på ett fullständigt unikt sätt som inte går att efterhärma.

Själv pratar hon inte på mål.

– Nej, det skulle kännas väldigt onaturligt. Min väg in i dialekten var ju via musiken; musiken är mitt alibi för att få använda ångermanländskan. Det är jag djupt tacksam över.

I dag är Ulrika Bodén en strålande stjärna på folkmusikens himmel, omtalad och omskriven, mångfaldigt prisbelönad och nästan alltid ute på turné med något av sina band eller projekt. Hon gör allt från att hålla kurser i att kula – eller kôka, som det heter på ångermanländska – till att sjunga Karin Rehnqvists musik, ge sina egna visprogram, sjunga till danskompaniet Norrdans föreställningar. Eller, som nu i december, ge sig ut på Japanturné med folkmusikprojektet Sweden All Stars.

Men än har hon inte rest. Än kan hon ta en paus i huset i hjärtat av Ångermanland, där så många förunderliga ord och så många vackra visor vuxit fram under hundra gånger hundra år – för att bli den röda tråd som vindlar genom hennes eget liv och sång.

Mer läsning