Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trovärdiga människor med sprickor i fasaden

Bosse K Pettersson har sträckläst Siri Hustvedts ny roman Sorgesång, trots att det inte händer så mycket.

Annons

Ibland gestaltas det viktigaste i en roman genom att inte alls skrivas ut. Berättaren i Siri Hustvedts nya, högintellektuella bladvändare Sorgesång, den norskättade psykoanalytikern Erik Davidsen, har hur mycket som helst att meddela oss om precis alla sina egna och andras, patienterna inräknade, predikament, men förmår knappt mer än nämna namnet på den hustru som nyligen övergivit honom.

Tala om förträngning.

Jag vet inte om det är ett medvetet grepp från Hustvedts sida; man får känslan av att denna Genie helt enkelt inte intresserar henne, kanske är hon helt enkelt för upptagen av alla de personer och trådar som ligger henne varmare om hjärtat. Sorgesång bygger i hög grad på författarens egen släkthistoria. De brev och dagböcker som i boken tillskrivs berättarens pappa är, får vi veta i ett efterord, i långa stycken skrivna av Hustvedts egen far.

I fokus står också den barnlöse berättarens syster och systerdotter, samt inte minst jamaikanska Miranda, som flyttar in i Eriks hyresrum med sin lilla dotter. I periferin rör sig en rad märkliga och märkta figurer i intrikata intrigturer. Om exhustrun knappt ett ord. Sorgesång är i mycket en roman om att hantera minne och förflutenhet; inte minst därför blir berättarens/berättelsens svarta hål så fascinerande.

När jag försöker begripa varför jag sträckläser Siri Hustvedts lite stela och liksom förnäma romaner, också när det inte händer så mycket och när det som händer inte känns ovedersägligt intressant i sig, tänker jag mig att det kan handla om just det här. Hustvedt får mig att tro på de här personerna. Inte på vad de säger eller ens tänker. Det ibland högtravande teoretiserandet, inte minst kring psykoanalytiska förklaringsmodeller, kan få mig att fnysa men stärker därigenom bara greppet: jag tror så mycket mer på personerna för deras uppenbara sprickor i fasaden.

Genom att rentav tillåta att vi ifrågasätter själva berättarauktoriteten gör Hustvedt oss än mer övertygade om att de här människorna finns, att de här tankarna tänkts. Så tillhandahålls i vad som kan se ut som ett både upphöjt och kyligt romanbygge, en värme som sitter i länge efter avslutad läsning.

Hur hon gör det förblir en gåta. Resultatet är hur som helst rent märkvärdigt.

Bosse K Pettersson

Mer läsning

Annons