Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trivselfilm på räls

/

Stereotyper och förutsägbarhet, javisst. Men väldigt roligt ändå. Rart.

Annons

Fransmännen har gått man ur huse för den verklighetsbaserade - men till måbrafilmgenren totalanpassade - berättelsen om den stenrike, totalförlamade Phillip (Francois Cluzet) och hans nye personlige assistent, den invandrade senegalesiske förortskillen Driss (Omar Sy).


Sy vill egentligen inte ens ha jobbet, dyker upp till anställningsintervjun bara för att kunna bestyrka sitt jobbsökande hos arbetsförmedlingen. Phillip, dödligt uttråkad av de övriga sökandens präktighet, blir dock nyfiken på den kaxige och välbyggde Driss, som tveklöst har den muskelstyrka jobbet kräver, och erbjuder honom en två veckors provanställning.
Två män kunde knappast vara mer olika, ha mer väsensskilda förutsättningar, och titelns oväntade vänskap är förstås den som uppstår i totalkrocken när Driss flyttar in i Phillips palatsliknande hem.


Berättelsen går på räls, här ryms knappast några konflikter, än mindre komplikationer, och att resultatet blivit såpass avväpnande charmigt får tillskrivas de båda huvudrollsinnehavarna. Veteranen Francois Cluzet har bara ansiktet att spela med – men som han gör det! Unge Omar Sy är också här en motsats: Lång, ståtlig, bullrig och ständigt i rörelse, fyller han duken med en oemotståndlig vitalitet, också när publikfriartrixen blir väl enkla och synliga.


Filmen har på sina håll kritiserats för att ha gjort Driss till en svart stereotyp. Jovisst, men motsvarande kan ju sägas om samtliga rollfigurer. Invändningen känns både poänglös och räddhågad i en filmgenre vars själva grundförutsättning är stereotyper och förenklingar.


Bosse K Pettersson

Mer läsning

Annons