Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tolkien som monsterslakt

/
  • Marin Freeman som den ofrivillige äventyraren Bilbo, som tillsammans med tretton dvärgar ger sig ut i Midgård i jakt på en drakskatt.
Foto: SF

Ian McKellens ögonpåsar och rutinerade oförutsägbarhet i rollen som trollkarlen Gandalf, får en att förlåta en del usel dialog. Och Martin Freeman – till utseende och spelstil påfallande lik en ung Gösta Ekman – skänker filmen åtminstone några återhållet mänskliga drag, så hobbit hans Bilbo nu är.

Annons

Kan profitsug möjligen ha bidragit till Peter Jacksons beslut att dra ut på Tolkiens måttligt omfångsrika debutroman till inte mindre än tre mastodontfilmer? I denna förstling repriserar regissören framför allt sin välkända estetiska utgångspunkt att mer alltid är bäst. Och alltid bör följas av ännu mer. Mycket, mycket mer.


Dynamik är liksom inte Jacksons grej.
Nog för att de datoranimerade borgarna och påkostade helikoptervyerna är anslående. De Nyzeeländska bergslandskapen, över vilka Bilbo, Gandalf och deras tretton skäggiga dvärgkompisar drar fram, kan förvisso ta andan ur en. Kanske kunde till och med en viss grad av poesi ha utvunnits härur, om det inte varit för den oupphörligt ylande orkestermusiken och monotonin i att det var femte minut måste dyka upp nya slemma monster – jättetroll, orcher och illa datoranimerade vargar – att nedgöra. Mest med svärd.

Vad skiljer egentligen Peter Jacksons Tolkienöverföring från dussinet billiga fantasyfilmer från senare år? Mer än att allt är större, mer spektakulärt och utdraget? Gasen i botten, effekt på effekt, utan att någon verklig spänning eller dramatik uppstår.
Men visst är Gollum tillbaka, väsande samma gamla grammatiska horrörer i ännu en scen som aldrig vill ta slut.


De inbitna fansen må jubla över att de nästan tre speltimmarna bara fört oss hundra sidor in i Tolkiens bok.
Inte jag.


Bosse K Pettersson

Mer läsning

Annons