Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till minne av ett försvunnet barn

/
  • Niklas Rådström har dedicerat sin roman

Den ena bär livet i sin famn. Den andra begråter det liv som släckts. I Niklas Rådströms roman "En Marialegend" vävs de båda modersgestalterna samman i en tredelad berättelse om människans godhet och ondska.

Annons

"Kulan gick rakt igenom hennes käke. Den träffade först överläppen, slet ut tre tänder och trasade sönder ena sidan av hennes tunga."

De första raderna slår an tonen i "En Marialegend". En kvinna i ett våldshärjat land blir skjuten, misshandlad och skändad – lämnad att dö intill sin makes och sitt barns lik. Det är en extremt brutal skildring av en verklighet som alla vet existerar, men som många av oss distanserar oss ifrån.

– Jag vet inte om det synligt för läsaren, men jag tänker mig den här boken som en allegori över vår tid, där det pågår saker i världen som det nästan är outhärdligt att tänka på. Med alla terrordåd, med förstörelsen av Syrien och i andra delar av världen, där vi vill vara de goda och engagera oss och samtidigt drabbas av en sorts fullständig maktlöshet, säger Niklas Rådström.

Fröet till den första av de tre berättelserna i boken har han burit inom sig i mer än 20 år. Boken är dedicerad till Nizeyimana, den lille pojke som blev familjen Rådströms första fadderbarn i början av 1990-talet.

– Vi fick ett foto av honom där han stod i sin hemby, lite så där blyg som fyra-, femåringar gör, halvt gömd. Det här var vintern 1994 och så började vi läsa om folkmordet i Rwanda och efter ytterligare ett par veckor fick vi ett brev från organisationen där de berättade att de hade tappat kontakten med familjen.

Nizeyimana från Rwanda hördes aldrig mer av. Tankarna på vad som kan ha hänt pojken och hans familj har följt Niklas Rådström sedan dess. Men han valde mycket medvetet att inte göra en dokumentär skildring utan istället skapa en helt fiktiv berättelse om våldet och dess verkningar. Om de ohyggliga handlingar som människor är kapabla att begå, men också om de strimmor av hopp som gör även den mörkaste tillvaro om inte uthärdlig så i alla fall möjlig att genomleva.

– Jag tänker att fiktionsberättandet har en väldigt stark förmåga att skapa en allmängiltig bild av våra liv och den tid vi lever i. Man behöver inte legitimera det genom att hänga upp det på en dokumentär krok, säger han.

Den andra berättelsen i boken följer en konstintendent i New York som får ta hand om sin avlidna kollegas kvarlåtenskap – inklusive de hjärtskärande mejl som skickats till kollegan från en släkting. Den tredje delen av boken handlar om 1500-talskonstnären Lukas Cranach som försöker rädda en samling konstskatter – och sin furste – under Karl V:s grymma belägring av Wittemberg.

Ett verk av Cranach: "Maria mit dem Kinde" pryder omslaget till boken. Det knubbiga Jesusbarnet sträcker händerna mot sin mor som oändligt kärleksfullt blickar mot honom. Det är den ena sidan av Marialegenden, framhåller Niklas Rådström.

– Den andra Mariabilden i konsthistorien är Pietá, den sörjande modern, där hoppet har gått förlorat och barnet trots alla förhoppningar har gått under.

De båda motpolerna blir på sätt och vis också en sinnebild för litteraturens kraft. Det verkliga livet är aldrig svartvitt, består väldigt sällan av enbart lycka, eller bara smärta.

– Om konsten och litteraturen har ett uppdrag så är det att hålla i vår känslighet, vår förmåga att se det mångfacetterade och dubbla i tillvaron, att gå bortom både den tillfälliga politiska debatten, kvartalsrapporten eller senaste vinnaren i Melodifestivalen. Vi håller i ett sätt att vara mänskliga – och det i sig är ett uppdrag. (TT)

Mer läsning

Annons