Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teddybjörn på drift

Grundidén är ju kul. En mobbad åttaåring önskar att hans nya nallebjörn ska bli levande – och vips! Tjugosju år senare är nallen fortfarande vid liv, och alltjämt killens bästa vän.

Annons

Fast nu är förstås den luggslitet lurvige Ted och John (Mark Wahlberg) ett par olidligt omogna, och ständigt pårökta polare av det slag som under senare år dominerat amerikansk filmkomedi.
Så visst blir det ett övermått av drog-, prutt- och underlivshumor och nog hade man kunnat hoppas på en originellare intrig än den om huruvida John ska växa upp och bli en värdig make till sin ambitiösa flickvän sen fyra år, den oförklarat tålmodiga Lori (Mila Kunis). Och förvisso känns andra aktens utdragna kulmen som ett totalurspårat puckoparty för mycket, trots Teds suveräna insatser vid karaokemaskinen.
Färdiggnällt. Ty i sin första långfilm avfyrar Seth MacFarlane skämten nästan lika tätt som i egna tv-serien ”Family Guy”. Så även när hälften missar hinner man knappast ha tråkigt. Och framför allt svänger samspelet mellan Mark Wahlberg (ett fynd i rollen!) och den datoranimerade teddybjörnen (med regissörens röst) så naturligt att vi faktiskt bryr oss om dem och deras känslor. En bragd, onekligen.
När så filmen i en lövtunn sidointrig ger oss Giovanni Ribisi och unge Aedin Mincks i en far och son-föreställning som tassar så nära gränsen till rena skräcken, ja då bryter man i någon mån faktiskt ny, okänd komedimark.
Plumpt, absolut. Roligt, jodå. Och även om ”Ted” både återbrukar nötta klyschor och stundom hamnar i på-stället-marsch, lovar långfilmsdebuten att Seth MacFarlane blir en kraft att räkna med även utanför tv-rutan.


Bosse K Pettersson

Mer läsning

Annons