Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Konsten att berätta en historia

/

Söndagkväll på Söderhamns teater: En ovanligt stor publik väntar på Thorsten Flinck som ska spela i Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. I programmet till föreställning finns en mycket liten faktaruta med namnen på de engagerade i uppsättningen. Resten består av två längre texter om skådespelarkonsten.

Annons

Efter att ha sett föreställningen är den fördelningen alldeles rimlig. Thorsten Flinck står för både manus och regi och framför dessutom alla roller själv och texterna berättar om hans syn på teatern och skådespeleriet.

Doktor Glas utkom 1905 och chockade omgivningen. Den är skriven som en dagbok av huvudpersonen där de mest skiftande anteckningar byggs upp till ett spännande psykologiskt kriminaldrama. Vi får följa en ensam läkares liv under en tid när hans starka längtan efter kärlek håller på att förgöra honom. Trots att han hela tiden analyserar sig själv och sina motiv är han fast i konvenansens regler och för rädd för att stå upp helt och fullt för sina åsikter. Han föraktar många av sina bekanta och patienter. Depressionens grepp om honom är hårt och han drömmer om att komma loss genom att utföra något riktigt stort. Ett mord skulle ge honom livet tillbaka och ett engagemang som kanske kan rädda honom från ledans svårmod.

Thorsten Flinck spelade pjäsen för första gången 2003 och hamnade omedelbart i bråk om rättigheterna eftersom de ägdes av Krister Henriksson. 2011 hade Hjalmar Söderberg varit död i 70 år och då blev rättigheterna till berättelsen fria och nu spelar Flinck pjäsen igen helt lagligt. Bråket med teaterförlaget är inte det enda vi förknippar med Flinck. Rubrikerna har varit många och stora genom åren. De har gjort honom till en stor kändis som det har varit tacksamt för skvallerpressen att bevaka. Tyvärr har det också skymt hans skådespelargärning.

För skådespeleriet är något som Thorsten Flinck behärskar. Klädd i svart kostym, svart skjorta, svart slips och barfota gör han entré en kvart försenad. Scenbilden är avskalad. Ett skrivbord, en stege som bokhylla, en fåtölj, en stol. Ett rum som någon har försökt göra ombonat, men gett upp. Rummet känns lika ensamt som doktorn. Glas filosofiska diskussioner med sig själv och med oss fyller rummet med en rastlös frenesi. Då och då sätter han sig ner som ett försök att stilla sig lite, men snart är han uppe igen. Doktorns vånda är glasklar samtidigt som vi förstår att han egentligen inte har några skrupler över vad han har gjort. Egentligen är han bara en förundrad iakttagare av sig själv. Kärleken har han för länge sedan gett upp hoppet om.

LÄS OCKSÅ: Blir aldrig klar med Doktor Glas

LÄS MER: Thorsten Flinck gör proggplatta

LÄS MER: Dubbla framträdanden av Thorsten Flinck

Mer läsning

Annons