Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Premiär på Kämpens i Bollnäs: "Dåtid och nutid dansar kind mot kind"

/
  • Bricken, Kristina Törnqvist, serverar sina inneboende, spelade av Tomas Bolme och Peter Harryson kaffe.

Både det enkla och det svåra får plats i föreställningen Gården – ett livsöde på Kämpens i Bollnäs. Maria Dahlström såg torsdagens genrep.

Annons

Det är torsdagskväll i Bollnäs, ett par dagar innan industrisemestern. Kämpens, stans mest centrala hemman bjuder på genrep av föreställningen Gården – ett livsöde, på 40-talet skriven av Arne I Johansson. Utanför det i anslutning till ena gårdsväggen uppställda tältet väntar en förväntansfull provpublik.

Gösta Lindberg Sax, som med anledning av föreställningen är iklädd fjärsmansuniform, patrullerar utanför det enorma vita tältet. Detta i egenskap av producent, för att inga nyfikna ska kika in den provisoriska sommarsalongen. Inom sinom tid tar publiken plats på de hundratals konferensstolar som står i kontrast till scenens mer rustika möblemang. Tidstypiska allmogemöbler som kan förväntas återfinnas i ett bondehem utgör den huvudsakliga scenografin tillsammans med den ena gårdsväggen som fond. Vedspisen med kokkaffepannan, kaffekvarnen, vedtraven, tamburmajoren med det blåvitrandiga förklädet, kökssoffan, skänken och bordet med de tre stolarna.

Det blåvitrandiga förklädet ska strax bäras av Bricken, hemmanets nav och föreställningens mittpunkt, spelad av Kristina Törnqvist. Hon som med en hemlighållen dödsdom i packningen återvänt hem från lasarettet för att se till de andra som uppehåller sig på gården. Bland dessa återfinns den gengasskadade motorentusiasten Dahlberg, spelad av Tomas Bolme, samt den hembrännande och gladlynte Lind, spelad av Peter Harryson. Två vilsna själar vilka Bricken tagit under sina vingar som den moderliga Messiasfigur hon är.

I kanten av scenen sitter två musikanter och väver in hälsingelåtar i den täta dialogen. Linnea Aall Campbell på fiol och xylofon, och Isak Bergström på dragspel, släpper in den ljumma Bollnäskvällen i det annars för aftonen tropiskt varma tältet. Tillika skådespelarnas sång lockar fram det där obestämbara skimret som bara Hälsinglands blå berg kan frammana. Ett skimmer som såklart förhöjs genom den utmärkta men enkla ljus- och ljudtekniken.

Föreställningen inleds effektfullt med att Bo Ersson, spelad av Bollnässonen Kristofer Olsson, den till gården återvändande ynglingen, passerar framför scenpodiet på en blå moped modell Husqvarna Novolette. Två år tidigare kom han för första gången till gården. Han delade då en sommar med Brickens vackra dotter Brita, spelad av Linda Rapp, för att sedan lämna henne för att dra vidare ut i världen igen. Hjärtekrossad väntar hon kvar på hemmanet, och vi får följa när de nu återigen möts. Denna bakgrund berättas skickligt av skådespelarna, då dåtid och nutid dansar kind mot kind.

Föreställningen behandlar både det enkla och det svåra, och dikotomierna genomsyrar pjäsen medan sommar går mot vinter och gemenskapens trygga omfamning sakta släpper taget och går den överhängande känslan av sakers slut till mötes.

Livet, döden, kärlek och vänskap; allt avhandlas omsorgsfullt under den över två timmar långa pjäsen. Regissören Hans Klinga, som inlett genrepet med att annonsera att de kan komma att bryta eller ta om någon scen, sitter liksom resten av åskådarna fokuserat och följer skådespelarnas minsta rörelse. Det blir aldrig vare sig något avbrott eller omtagning, vilket torde signalera att ensemblen är premiärredo.

Mer läsning

Annons