Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Männen med rosa triangel: Starkt drama om det mörka i människan

/
  • Scenografi och kostym står i stark kontrast till de vidrigheter som berättas från scenen i Männen med rosa triangel, med Marcus Baldemar och Mattias Brunn.

Männen med rosa triangel ger en riktigt stark bild av vad som händer när människans mörka krafter tillåts breda ut sig, skriver Xenia Hildén som såg föreställningen i Söderhamn.

Annons

Josef Kohut skrev under pseudonymen Heinz Heger om sitt liv som homosexuell i Tredje riket. 1939 hade han precis kommit ut inför sin mamma och hade dessutom en pojkvän. Tyvärr var pojkvännens pappa en högt uppsatt nazist och när Gestapo kallar till förhör misstänker Josef ingenting, men han dömdes till sex månaders fängelse för brott mot lagen till skydd för det tyska blodet och äran. Sex månader som följs av sex år i koncentrationsläger. Pojkvännen ansågs förledd och förvirrad och slapp undan.

LÄS MER: Nu kommer pjäsen om bögarnas förintelse till Söderhamn

Mellan 11 och 17 miljoner människor dödades i nazisternas koncentrationsläger. Att sex miljoner av dem var judar, vet de flesta, men det fanns också många andra grupper och alla fick de sina egna stjärnor på kläderna, som markerade både grupptillhörighet och status. Gult för judar, brunt för romer, lila för Jehovas vittnen, rött för politiska fångar, grönt för kriminella, svart för asociala och så rosa för homosexuella. Högst på skalan stod de politiska och kriminella. Längst ner stod judarna och de homosexuella. Den rosa triangeln var dessutom lite större än de övrigas, så att den kunde ses på långt håll.

Kvartetten bakom teateruppsättningen av Josef Kohuts vittnesskildring, har valt att koncentrera sig på berättelsen. Föreställningen börjar med en hyllning till tiden före Hitlers intåg i Österrike. En tid av fördomsfrihet, framtidstro och förnöjelse.

LÄS MER: Så blir teatervåren i Hälsingland

På scenen ser vi två sjungande män i gyllene cellofanförpackningar och lösögonfransar långt ner på kinderna, men allt bryts när Josef, Mattias Brunn, börjar berätta. En naken skildring, utan någon större glöd bakom orden. Allt i tur och ordning. Aningslösheten som fortfarande finns där. Det händer inte mig. Vi får höra om den ena tortyrmetoden efter den andra.

Han pratar och pratar, men dränks i musik som blir högre och högre och så kommer vi in i koncentrationslägret. All orientering om var vi är under de här sex åren får vi från Josefs berättande. Scenografin är mer till för att Marcus Baldemar ska fysiskt kunna gestalta alla de känslor som Josef inte säger. Och som han gestaltar! Balderman klänger, vrider, gungar och viker ihop sig runt hela scenen och trots att de båda mest verkar helt oberörda av varandra i sitt agerande, så finns det en spänning som förtydligar och förstärker Josefs hemska historia.

En riktigt stark bild av vad som händer när människans mörka krafter tillåts bre ut sig och härja fritt. Låt oss aldrig komma dit igen!

LÄS MER: Hitta alla artiklar på Nöje & Kultur här

Mer läsning

Annons