Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teater på jakt efter verklighetens folk

/

ESSÄ: Hur mycket verklighet tål teatern? I en essä reflekterar Kristian Ekenberg kring kulturens verklighetstrend med anledning av Folkteaterns "Framtiden i mig" som baseras på röster från ett tvärsnitt av Gävleborg.

Annons

Hungern efter verklighet är glupande.

Det är en hunger som inte har mättats på de snart två decennier som har gått sedan reality-tv slog igenom och som i dag har muterats till en växande oförmåga att läsa även fiktion som någonting annat än verklighet.

LÄS MER: Så var premiären av Framtiden i mig i Ljusne

Att det är Karl-Ove Knausgård som en av få författare som lyckas få samtidsmänniskan att sluka tusentals boksidor är inte bara en fråga om kvalitet eller slump. Vi söker efter verklig människa.

Även teatern har kapitulerat inför suget efter det dokumentära. Och nu har denna dokumentära genre nått Gävleborg i och med ”Framtiden i mig”, som baseras på 50 intervjuer med ett tvärsnitt av Gävleborgare som har fått svara på två frågor: ”Vem är du?” och ”Hur ser du på framtiden?”. Utifrån detta material har dramatikern Erik Uddenberg skalat ner de samlade berättelserna till en pjäs på knappa två timmar.

LÄS MER: Folkteatern om Gävleborgs framtidsutmaningar

Mattias Andersson-genren, skulle den kunna kallas, för det går inte att komma runt dramatikern Mattias Andersson, vars två verk i den dokumentära formen – ”The Mental states of Gothenburg” och ”The Mental states of Sweden” – nyligen gavs ut i en bok. Andersson är öppen med att han närmade sig formen som ett svar på reality tv:s framgångar och det sug efter verklighet som han såg.

Han lät sociologer intervjua ett tvärsnitt av Göteborgare och, till den andra pjäsen på Dramaten, svenskar, för att få tillgång till en mental karta över staden och nationen. I en intervju i boken med teaterkritikern Johan Hilton förklarar han varför det var viktigt att sociologer genomförde intervjuerna och inte han själv som dramatiker. Han störde sig på 1970-talets dokumentära teater, där en författare besökt en arbetsplats eller förort för att samla historier ”och ändå bara byggt en fiktiv pjäs för att därefter påstå att den är ’based on a true story’”.

Sociologen sitter inte i intervjuögonblicket och försöker pussla in berättelsen i pjäsen som ska skrivas. Hen lyssnar bara förutsättningslöst.

Mattias Andersson liknar i detta fall dramatikerns arbete med producenten av elektronisk musik, som med samplingar och loopar skapar någonting nytt av det redan befintliga.

För teatern som ska hitta ett existensberättigande på en viss plats, som Folkteatern ska göra i Gävleborg, är det förstås tacksamt att basera en pjäs på vad människor i området tänker kring sina liv. Shakespeares dödskalle läggs ner och i stället hålls ett mjölkpaket fram – ”men det här är ni väl åtminstone intresserad av, det handlar ju om er!”

Teatern får breda ut sig som en stor insändarsida.

Till ”Framtiden i mig” är det forskarna Mikael Vallström och Lotta Svensson från CFL Forskning och Utveckling i Söderhamn som har gjort intervjuerna, och i programbladet skriver Vallström: ”Sedan började jag undra över varför vi aldrig hör dessa röster eller denna kör. Varför vet vi så lite om hur folket verkligen är, och varför är just bredden av röster så frånvarande i det nutida samhället? Hur kommer det sig att vi knappt känner varandra, trots att människor i allmänhet beredvilligt berättar vilka de är och vad de ser som viktigt och väsentligt?”

För en teater kan det vara riskfyllt att möta de människor som man ska verka för på ett sådant här sätt. När Dramaten ville hoppa på Mattias Andersson-tåget från Göteborg blev klyftan påtaglig mellan nationalscenen och folket som inte står på scenen eller sitter i publiken. Skratten pyste fram på fel ställen, ett hånfullt fniss som riktades mot dem som föredrar Stefan och Krister-humor framför Norén.

Något sådant problem har inte Folkteatern, som ligger nära sin publik i Gävleborg efter otaliga föreställningar och samtalskvällar i bygdegårdar. Kören av röster i ”Framtiden i mig” ger en genuin bild av vad som rör sig i gävleborgarnas hjärnor (med tyngdpunkt i det rurala Gävleborg, dock) utan den falska ton som riskerar att uppstå när dramatikern vill forma om rösterna till egna käpphästar. En berättelse om utflyttning, klimatångest, förmågan att leva det lilla livet, öppna landskap som växer igen, en framtid som inte verkar ha utrymme för de små platserna och ett samhälle som drar sig tillbaka.

När jag läser Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj – en annan som utvecklar intervjuformen till konst – tänker jag att dessa berättelser inte går att fantisera fram. Den känslan finns även i ”Framtiden i mig”.

Själv förhåller jag mig skeptisk till samtidens verklighetshunger och ser den som en bristsjukdom i behov av fantasivitaminer. Det kan finnas någonting ängsligt i en teater som inte längre litar på fiktionen. Men inför ”Framtiden i mig” kapitulerar jag helt, åtminstone tillfälligt.

I just detta slag tar verkligheten en smärtsam seger mot fantasin.

LÄS MER: Hitta alla artiklar på Nöje & Kultur här

Mer läsning

Annons