Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sven Delblancs svärd

/

Sven Delblanc var oerhört rolig som polemiker. Det blir tydligt i den intressanta volymen "Det är du själv som bestämmer", sammanfogad av Christer Enander och Lars Ahlbom. Jag tror att det är vad jag helst vill minnas efter läsningen, skrattet.

Annons

Samtidskommentarer alltså, från den samtid som tog slut under sent 1980-tal, litteraturkritik, politik, en hel del käbbel också, Delblanc kunde liksom inte låta bli att tala i vissa sammanhang där tigandet troligen hade varit ett starkare argument. Sådant har åldrats fort, men ger honom samtidigt en mänskligare, mindre litteraturhistorisk gestaltroll. Någonstans skrev han om det ursinne som varje morgontidning ibland väckte i honom, och så var den dagen förstörd.

Det är ett fint urval och dessutom klokt. I de giftigare polemikerna har man även gett sig tid att leta upp motinläggen och allting får ett sammanhang, det behövs, även för nutidshistoria. Delblanc hade bredd och ett tungt svärd som han gärna svingade.

Vilken fålla ska han placeras i? Jag tänker på Vilhelm Moberg under läsningen, jag tror de sitter i samma himmel, den där man helst vill säga emot den rådande meningen eftersom man finner den dum. Konservativradikal, kulturbevarandevänster med dubbelt perspektiv, akademikerns och bondesonens. Om ledans sjuka skrev han 1971, misstrogen som en byaålderman inför dansbaneeländet: "Nu var det industrisemester, och under några korta veckor på Mallorca försökte vi efterlikna njutningsheroernas liv på Rivieran. Men resultatet blev bara alkoholism, sjaskiga äktenskapsbrott, veneriska sjukdomar, baksmälla och leda".

Polemik från inte så länge sedan. Världen är kallakrigsdelad, järnridån är en ram som ingen kan gå utöver. Den är både den synliga och osynliga referensen, vare sig det handlar om Palmemordet, kärnkraft eller – såklart – krigen i Afghanistan och Vietnam.

Det beryktade angreppet på 1974 års nobelpristagare Harry Martinson och Eyvind Johnson är egentligen en petitess. En ganska hovsam kritisk anmärkning som Lars Gyllensten och andra blåst upp till en självmordskomplott mot Martinson. Om så vore skulle varje kritiker med aktning kunna kallas massmördare. Men kulturen är ju full av prinsessor med dålig nattsömn.

Det ljusa skrattet och den nattsvarta pessimismen, det första vill man minnas, den andra är kanske mer drabbande, Delblanc är sällsamt legerad. Om han levt skulle jag tro att han haft postmodernismen som huvudrätt på menyn. Han tog världen på allvar och han tog våra meddelanden till denna värld på allvar. Tvivlet bars av tron, inte av sig självt som i dag är fallet. Han såg modernismens begränsning, liksom socialismens, ändå verkar han behållit hoppet om dem bägge levande.

Lars Ahlbom och Christer Enander har med sin sammanställning gjort en god insats som påminner oss om ett mångsidigt och stort författarskap.

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons