Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svårighet att nå ny publik och kulturens "vita fläckar" är utmaningar för Riksteaterchefen

/
  • Riksteaterns VD Magnus Aspegren svarar på åsikterna i Fokus: Riksteatern.
  • Riksteaterns VD Magnus Aspegren svarar på åsikterna i Fokus: Riksteatern.

FOKUS: RIKSTEATERN
I artikelserien Fokus: Riksteatern har åsikterna om Riksteatern haglat. Nu får VD:n Magnus Aspegren chans att svara.

Annons

En klyfta mellan vad stad och land vill ha. Anonyma produktioner. För många enmansföreställningar.

När Mittmedias kulturredaktion kontaktade riksteaterföreningar ute i landet fanns kritiska synpunkter. Men också en bild av att Riksteatern haft en svacka men nu är på rätt väg med Magnus Aspegren som kapten på skutan.

Vi kontaktade Magnus Aspegren, som tog över som VD 2014, och bad honom läsa artiklarna i vår artikelserie Fokus: Riksteatern. Han känner igen många av synpunkterna som framförs i artiklarna. Vissa har han förståelse för, andra anser han vara orättvist hårda.

Att det finns skilda önskemål från stora teatrar och små föreningar i landsbygd är en utmaning som Riksteatern konstant kämpar med. De 230 föreningarna med 40 000 engagerade har nästan lika många åsikter som medlemmar.

– Absolut, det är en ständig avvägning att skapa scenkonst som passar för de mindre lokalerna likaväl som de allra största teatrarna. Det har alltid varit ett dilemma. När Riksteatern startade var det de stora föreställningarna som åkte runt till ett fåtal scener, i dag ser det uppdraget helt annorlunda ut.

Några av rösterna från artikeln om vad teaterföreningarna anser om utbudet klagade på anonyma föreställningar som är svåra att marknadsföra. Magnus Aspegren såg också det problemet när han tog över som chef.

Läs mer: Teaterklyftan mellan stad och land

– Ja, och det var därför som jag tillsatte en teaterchef, Måns Lagerlöf, när jag tillträdde. Utbudet var bitvis ganska anonymt och vi var tvungna att höja angelägenheten i det vi gör. Säsongens stora produktioner som "En druva i solen" och "Katt på hett plåttak" är exempel på det. Publikintresset har varit stort för dem.

Riksteatern har också att förhålla sig till kändisfaktorn, som tycks accelerera. Utan ett känt ansikte är det svårt att nå ut.

– Klart att det är bra att åka ut med en föreställning med Samuel Fröler. Där finns en kvalitet och aktualitet som det ska göra i det vi erbjuder. Det fanns en tid för några år sedan när Riksteatern gjorde ganska billiga föreställningar med kända namn, men då protesterade föreningarna.

En period var det också många humorföreställningar utan bärande idé som skickades runt.

– Det var många ensamma män med gitarrer som berättade om sina liv. Det fanns ett överflöd på det och vi har kunnat se att det inte var vad föreningarna efterfrågade från Riksteatern.

Alla enmansföreställningar ska dock inte dras över en kam, menar Magnus Aspegren. En krönika i Fokus: Riksteatern såg monologerna som smulor från storstädernas dignande scenkonstbord, men Magnus Aspegren säger att några av de populäraste föreställningarna har varit enmansföreställningar. Som ”En komisk depression” med Nour El Refai.

– Innehållet ska styra vad vi gör, inte hur stor ensemblen är.

Vad Riksteaterföreningarna behöver från moderskeppet i Hallunda har varit en fråga som Magnus Aspegren tycker att de har börjat hitta svar på. De har lagt ner stor möda på Scenkonstportalen som hjälper föreningarna att hitta produktioner att boka – även sådana som inte Riksteatern gör – och via den kan de se vad som redan erbjuds och vad som saknas. Dans är ett exempel på ett nytt område där Riksteatern lägger ner kraft (en danschef, Mia Larsson, har också anställts).

Riksteatern har gått från att producera mycket själv till att samarbeta med andra scenkonstaktörer. I dag beräknar Magnus Aspegren att 90 procent av det Riksteatern gör är i samarbete med andra, främst länsteatrar. En skillnad finns dock i hur de jobbar nu jämfört med när påbudet kom om att producera mindre själv och samarbeta mer.

– Tidigare var det mer så att vi tittade vad som gjordes i landet och valde utifrån det vad vi ville samarbeta med. I dag är det mer så att vi själva har idéer och kontaktar länsteatrar med frågan "det här vill vi göra, vill ni vara med?"

Magnus Aspegren ser det inte som ett problem att Riksteatern producerar färre föreställningar från ax till limpa, även om han understryker att de har ett ansvar att odla nya talanger. Scenkonsten i Sverige har en begränsad pengapåse och publiken kan få ut så mycket mer om teatrarna samarbetar, menar Magnus Aspegren. Ett avtal finns med Dramaten, men det har varit svårt att få ut någon av nationalscenens stora produktioner på vägarna.

Larmet om att delar av Sverige riskerar att få kulturella ”vita fläckar” är något som Riksteatern bekymras av. Ideella krafter är hjärtat i Riksteatern, betonar Magnus Aspegren flera gånger, och det Riksteatern kan göra är att underlätta för dessa ideella krafter som kämpar för att de vita fläckarna inte ska breda ut sig.

– Vi har ett ansvar och där vi ser att det behövs ska vi hjälpa till att stötta befintliga föreningar och hjälpa till att starta nya.

Digitaliseringen ger möjlighet att nå ut till fler för en mindre kostnad. Samtidigt kan de nya digitala möjligheterna ge en ursäkt för scenkonstaktörer som Riksteatern att dra sig tillbaka. Men Magnus Aspegren är tydlig med att det är liveföreställningar på plats som är Riksteaterns kärna. Ny teknik kan dock underlätta; han ger exemplet en operaföreställning, där många mindre lokaler inte har utrymme för orkestern som i så fall kan livesändas från centralorten.

Digitaliseringen innebär också svårigheter och möjligheter i att nå ut. Publiken fragmenteras. När färre har en dagstidning har information om teaterutbudet svårare att nå en bred publik, å ena sidan, å andra sidan har teaterföreningarna nya möjligheter att själva nå ut via sociala medier.

– Erfarenheterna ser olika ut av annonsering i sociala medier. För vissa har det fungerat bra, för andra lite sämre. Föreningarna måste hitta sin egen väg för vad som fungerar för dem. På mindre orter kanske Konsumbutiken är det bästa sättet att nå ut med information. Jag vet en förening som annonserade under en tävling i pimpelfiske och till och med sålde biljetter på isen.

Perioden före Magnus Aspegrens ankomst till Riksteatern, skrevs det artiklar där personal uttryckte oro för att Riksteatern skulle gå samma öde till mötes som Riksutställningar och Rikskonserter. Oron var inte obefogad, säger Magnus Aspegren, men Riksteatern har undvikit att tyna bort genom att man har sett värdet i den ideella infrastruktur som är Riksteaterns bas.

Men det är ett engagemang som teatern inte kan ta för självklart. Magnus Aspegren återkommer till behovet av att nå ut till en ny publik. De är på rätt väg, men hastigheten behöver speedas upp. Om Magnus Aspegren får önska sig vad som i efterhand kommer att sägas om hans tid som VD på Riksteatern, är det att han lyckades med just detta – locka en ny publik som bättre representerar hur befolkningen ser ut.

– Vi har en stor utmaning att spegla dagens Sverige och att det är många som kommit hit från andra delar av världen. Det är viktigt att vi agerar snabbt för att nå den publiken. "En druva i solen" om medborgarrättskampen i USA är ett sådant exempel, som förhoppningsvis når människor som annars inte går på teater. Publiken vill känna igen sig i det de ser på scenen och det är för få skådespelare i dag som inte är vita.

*

Läs mer: Alla artiklar i Fokus: Riksteatern finns samlade här

Mer läsning

Annons