Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Succen kom hem till byn

/

Annons

En andra omgång av Hem till byn-festivalen gick av stapeln på lördagskvällen. Det stod tidigt klart att den skulle bli välbesökt och med ett så väl utfört arrangemang så vore allt annat skandal.

Inledande Lena Swanberg med band smyger igång festivalen med sin tillbakalutade, jazziga musik som sveper över både blues och ibland ända bort till lounge och pop. Hon styr skutan långsamt med säker och stadig hand - men även om det är proffsigt så det förslår så lyfter det aldrig riktigt och det är glest framför scenen.
Woodlands gör likaså en självsäker spelning med Sara Wilson i spetsen. Det luktar både nittiotals-indie och sjuttiotals-flum på samma gång och bandet lyckas oväntat nog med den symbiosen. Neil Young skulle nog nicka gillande om han var på plats. Men även här så blir det aldrig någon fart på varken band eller publik. Kanske en rökig pubmiljö skulle passa bandet bättre än Hälsingeskogarna?
En världsstjärna får man ändå kalla Peter Morén som gör entré efter Woodlands (som står kvar och backar upp Peter) och får igång publiken till slut med sin glada popmusik. Musiken är naivt glad och oförställd vilket är uppfriskande då Peter med band står upp för den så naturligt och med sån pondus. Det kan lätt bli lattjolajban av allting annars.
Arrangörerna hade innan festivalen gått i godo för att Ulf Sturessons konsert skulle bli magisk - och den blev inget mindre än det. Både gamla och nya låtar ur hans repertoar backas upp av ett band i form av Rengsjökillar - som i ärlighetens namn är minst lika framträdande och lysande som Ulf själv. Efter det kommer Sigge Hill upp och kör Norra Kyrkogatan och Ett färgfotografi. Redan här är konserten en succé.
Andreas Mattson är nästa gäst upp på scenen och när han drar igång Sunkissed från hans tid i Popsicle går det kollektiv gåshud genom publiken. Den följs av svenska klassiker i form av Cry no more tears och Not Forever. Med såna låtar i ryggsäcken är det svårt, om inte omöjligt, att misslyckas.
Finalen i form av Springsteens Born to run med alla artister på scenen känns som ett, kanske inte värdigt, utan snarare historiskt framförande. Att Ulf har svårt att få fram tack nog till publiken är nog är nog en känsla vi i publiken också har.
Ronnie Hammarstedt

Mer läsning

Annons