Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Strindbergs språk öppnar dörren

/

En ljusblixt, jo absolut, en uppenbarelse. Det bör ha varit någon av novellerna i Det nya riket, jag köpte Aldusupplagan på rea, trevliga band för en femma. Men det är kanske inte så intressant, gymnasister köper ju böcker. Intressant är uppenbarelsen, att så många har den kopplad till honom. Ögonblicket när han blir till, när ordet blir kött och allt det där.

Annons

1. Ett år till Strindberg

Som novellen om järnvägsinvigningen, Svenska folket, så ohyggligt rolig och vass att den senare blev åtalad "Kungen kommer. Smörgårdsbordet angripes. Soppan serveras. Korkarne smälla…En pulsåder är öppnad (=en ny åderlåtning)! Nytt blod (=pengar) ska strömma genom den svenska statskroppen vars hjärta ligger på slottsbacken; nationen (dvs järnbruksbolaget) skall andas lättare, då nya syremängder tillföras". Det blev skandal förstås, året var 1882 och veckotidningen Figaro kallade Strindberg sinnesrubbad.

Det är hundra år nu sedan författaren dog, men tiden spelar ingen stor roll, som hos de språkligt svagare. Läs Vapensmeden, Viktor Rydberg, ungefär samtida, men språket stänger dörren. Det gör det aldrig hos Strindberg, inte ens när han är korkad av tidens begränsningar och egots kitslighet. Som frisk luft efter unkenheten. Ingen slipper honom alltså, knappast någon läsande, aldrig en skrivande.

Därför blev Svarta fanor, tydligen inköpt 1967 och länge oförstådd, ändå stor: "Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl, men bara andra klassens uppbåd, ty kraschanerna hade ryckt ut där dagen förut. Chateauvinerna voro utdruckna och vaktmästaren satte fram de vita, som förlorat etiketten i islåren; rödvinet slogs på karaffinerna och balchampagnen isades ner i en köldblandning av snö, salpeter och koksalt. Det var enkelt men lysande, när gästerna började samlas".

Språket. Utan det ett monument bland andra. Språket!

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons