Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stjärnporträtt utan förenklingar

/
  • Ingrid Bergman tillsammans med sina barn Robertino Rossellini (14) och tvillingarna Isabella och Isotta Rossellini (12).
  • Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i

Ingrid Bergman i närbild. Bosse K Pettersson berörs av en känslig berättad dokumentär

Annons

Ingrid Bergman skulle ha fyllt hundra år häromveckan.

Stig Björkman har gjort en remarkabel dokumentärfilm, möjligen den långa karriärens allra bästa, om denna vår största filmexport.

Det är förstås talande att fokus i ”Jag är Ingrid” ligger på privatpersonen, på makan och modern Ingrid Bergman, snarare än på skådespelerskan. Det brukar inte se ut så när det handlar om manliga konstnärer. Det tog mig, för att bara ta ett enda exempel, ett antal omläsningar (och två egna barn) att notera frånvaron av sönerna Juan Luis och Raphael i filmregissören Luis Bunuels närmast otillständigt underhållande självbiografi ”Min sista suck” från 1982. I skildringen av ett till brädden välfyllt liv med konstnärliga framgångar, resor, äventyr samt tobaks- och alkoholrelaterade ritualer, som kunde fylla en med sådan avund, har jag överhuvudtaget inget minne av barn och familjeliv.

Det enda man skulle kunna invända mot i ”Jag är Ingrid” är således att det blir ganska lite fördjupning kring Ingrid Bergmans insatser som skådespelerska i en rad filmer som definierade Hollywoods guldålder. Ta bara ”Casablanca” (1942) eller Alfred Hitchcocks ”Notorious!” (1946), där hon gör det kanske mest helgjutna och samtidigt mest sammansatta kvinnoporträttet i någon Hitchcockfilm. Det faktum att hon just då var det allra starkast lysande namnet i Hollywood, fick samme Hitchcock att bygga sin nästa film, ”Under Capricorn” kring den svenska stjärnan.

Bara ett år senare föredrog dock Ingrid Bergman att kliva av Hollywoodkarusellen, för drömmen att få arbeta i en mer realistisk filmtradition. Efter att ha sett Roberto Rossellinis neorealistiska triumf ”Rom – öppen stad”, skrev hon helt enkelt ett beundrarbrev till den italienske regissören Roberto Rossellini. Fortsättningen är välkänd, och gör det svårt att klandra Stig Björkmans val av synvinkel.

När Ingrid Bergman lämnade man och dotter i USA, för att gifta sig (och med tiden få tre barn) med Rossellini utsattes hon av samma amerikanska publik och media som ett decennium tidigare hade slutit henne till sitt hjärta, för en sällsamt rå smädeskampanj.

Den tidigt föräldralösa Ingrid Bergman var hela sitt vuxna liv en flitig amatörfilmare, och det är på dessa smalfilmer, samt brev, dagboksanteckningar, gamla intervjuklipp och nutida kommentarer från de fyra barnen, som Stig Björkman med sådan utomordentlig känslig hand bygger sitt porträtt.

Även om vi någon gång kan känna oss aningen mätta på lätt fladdriga familjeinteriörer, är det med andan i halsen vi inväntar den moraliska domen. Alla dessa uppbrott, alla dessa separationer från barnen, alla dessa gånger då Ingrid Bergman tycks sätta karriären och den egna lyckan i första rummet – fel eller rätt?

Och det befriande med ”Jag är Ingrid” är förstås att den sortens svartvita tänkande tycks fullständigt främmande för såväl Stig Björkman som för Ingrid Bergmans tre döttrar och son. Inte så att man lägger tillrätta, här talas mycket om det svåra i att känna sig lämnad och bortvald. Men också, tämligen enstämmigt, att det man mest av allt önskade var att få mer tid med mamma, helt enkelt därför att hon var en så underbart positiv och rolig människa umgås med.

Och precis den bilden är det som stannar kvar i huvudet när vi lämnar biografen, dryga 20-talet vithåriga damer och jag.

Mer läsning

Annons