Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stående ovationer för Gävle symfoniorkester

Bytet av dirigent, solist och symfoni blev faktiskt en fullträff, konstaterar Camilla Dal som hörde Gävle symfoniorkester spela på Gävle konserthus. I kväll ges samma program i Hudiksvall.

Annons

Eugene Tzigane dirigerade istället för Rafael Payare och Mendelssohn byttes mot Beethoven. Dessutom var det roligt att just Jacob Koranyi kunde hoppa in och ersätta Alisa Weilerstein. Han är en förnämlig cellist, välkänd hos den lokala publiken efter konserter med såväl kammarmusik som tillsammans med Gävle symfoniorkester. Det blev en av säsongens spänstigaste, mest uttrycksfulla konserter.

LÄS MER: Monk möter Eugene Tzigane

Nu fick vi höra Dvoráks cellokonsert, komponerad i New York 1894-85. Till skillnad från andra verk som Dvorák komponerade i USA, som den storslagna nionde symfonin, finns inga uppenbara amerikanska influenser i cellokonserten. Däremot är den ett romantiskt mästerstycke, given på repertoaren, inspelad otaliga gånger. Koranyi spelade den för övrigt i SVT för ett par år sedan, då tillsammans med Göteborgs symfoniorkester.

Eugene Tzigane, ett fynd till dirigent, fick orkestern att spela ovanligt skärpt och utmejslat. Redan cellokonsertens inledande panoramamålning kombinerade en känsla för dramatisk helhet med fin omsorg om detaljerna (hornsolot!).

LÄS MER: Fem frågor till Gävle symfoniorkesters nya orkesterchef

Koranyis passionerade cellospel bjöd dessutom på en mjukhet så utsökt att jag blev helt mild. Längre fram varvades en härligt kärv, svärtad linjeföring med spröda detaljstudier, medan andra satsen var en melodisk skattkammare full av guld och blingande ädelstenar. Basarna stompade in sista satsen, som förutom stora crescendon bjöd på mer av Koranyis glöd, mot en vadderad bädd beredd av stråkarna. Stående ovationer förstås, fattas bara.

Beethovens fjärde symfoni från 1806 är med sin ljusa lätthet påverkad av Haydn. Kontrasten mot Dvoráks romantik kunde inte vara större, ändå fanns likheter. Orkestern spelade med stram elegans, ett fast grepp om helheten och lyfte fram musikens inre andning med ett starkt driv även i det finstilta, ledd av en dirigent som hade en ovanligt uttrycksfull, dansant stil och än snirklade med pekfingrarna, än slog karateslag med hela handen. Det var som att befinna sig på en ö upplyst av musik, på färd genom ett mörkt universum och jag kom på mig med att sitta på helspänn för att inte missa något av denna fest.

Hitta alla artiklar på Nöje & Kultur här

Mer läsning

Annons