Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sonetter om mamma

/

Livet läcker. Göder glömskan. Bara modersskalet kvar, skriver Magnus William-Olsson i en av de tjugosju Ingersonetterna. Hans mor lever och har demenssjukdomen alzheimer.

Annons

Här höll jag på att skriva: Hans mor lever men har alzheimer. Som om en alzheimerpatient inte lever! Det finns ett stråk av denna syn i diktsamlingen. I en intervju (SvD 4/9) uttrycker sonen det som att hon är men inte finns.

Hans dikter handlar mycket riktigt mindre om modern än om sonen, lämnad. Mindre om henne som givit samlingen dess namn, än om begreppet moderskroppen och mer övergripande: Minnets funktion.

Det har blivit ganska teoretiskt och inte särskilt originellt som filosofi räknat, så jag letar bland dikterna efter spår av den verkliga modern: Inger som gav hans dikter full uppmärksamhet, en ”blick som gav komplikation”, till skillnad från det ”fadersnej /som/ står vakt vid diktens ansats”. Nu är hans dikt utan ort, utan mylla att gro i.

Men kanske skriver han här inte om Inger, utan om en allmän moderskropp, motpol till den imaginära, kritiska fadern. Inger som med pojken vid handen svängde med höften, nöjt inkasserande männens visslingar, och genom detta gav honom inträde till ”lustgårdslandet”.

Inger, som nu för handen över sina egna böcker, läser författarnamnet och inte vet att hon är den författaren. Jag blir nyfiken på henne! Hungrig men inte mättad.

I efterordet beskriver Magnus William-Olsson sitt arbete med sonettformen, lockande och avskräckande. När han väl kom igång, skrev han raderna med skrämmande fart, mitt i natten eller vid olämpliga tillfällen, i smyg, under annat arbete. Den inre språkmaskinen, kallar han det nästan tvångsmässiga skapandet. I alla fall har han kastat grus i maskinen, och det stör mig. Är det för att retas han många gånger använder fel verbformer för rimmens skull?

”Sprött /

livet spira fastän jorden damma /

Ta henne död. Mig gör detsamma /

om hon ännu några somrar eka /

ur sin mammagrav. Samma flamma /

brinner varje dag. Låt lågan stanna!”

Trots sina lärda anspelningar på klassisk mytologi om underjorden är dessa dikter mest en bunt halvdana ordlekar. Jag vill påminna om Bertil Petterssons bok Så är det bara. En dokumentär om senildemens (1989), ett absurt och gripande dubbelporträtt av en mor och en son, som försöker hindra nedbrytningsprocessen i hennes hjärna med träning, men inser att han lurar både sig själv och henne på nuet.

Anne Brügge

Mer läsning

Annons