Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snyftigt i hästväg

/
  • I

Steven Spielberg har ingen skam i kroppen. När han blåser upp Michael Morpurgos barnbok – som gjort succé som fullskalig dockteater i London och New York – till föregivet realistisk mastodontskildring av den tappra hästen Joeys upplevelser under första världskriget, fläskar han på med så tårdrypande klichéer att till och med de egna snyftrekorden ryker all världens väg.

Annons

Med äkta film i kameran leker Spielberg John Ford i ett yngre Hollywood där kulisserna föreställde myten om en plats – säg, det pastorala Devon, England – och aktörerna tilldelades en egenskap per person. En förfaren parafras, förvisso, men också en tomt skramlande spekulation.
Peter Mullan, nyss så lysande i ”Tyrannosaur”, föreställer fattig Devon-bonde som drucket obstinat köper ett vackert halvblod istället för en arbetshäst till plogen. Hustrun (Emily Watson) vojar sig, godartade sonen (Jeremy Irvine) tar på sig att lära Joey plöja.
Gissa om han lyckas och gissa om han surar när pappa säljer hästen till en officer (Tim Hiddleston) på väg ut i kriget och gissa om kusen går tappra, förfärliga och känsloknipande äventyr till mötes. Än hos engelsmännen, än hos tyskarna, än hos en ädel fransk sylttillverkare (Niels Arestrup) och hans näpna dotterdotter (Celine Buckens).
Visst är många sekvenser från slagfälten och skyttegravar fenomenalt durkdrivet iscensatta och visst kan man bestämma sig för att köpa konceptet och gråta på rätt ställen. Eller så skrattar ofrivilligt rått – som i slutscenen - när det bara blir för mycket, till och med för att vara Spielberg.
Bosse K Pettersson

Mer läsning

Annons